Musiken förde dem närmare Gud - ett samtal med Paul Biktor Börjesson och Fredrik Sturzenbecker
Båda bär de på en stor längtan efter att genom sin musik föra människor närmre Gud och båda har de själva mycket att tacka för musiken.
Hösten 2019 var Fredrik Sturzenbecker och Paul Biktor Börjesson aktuella med egna album i olika stilar och olika bottnar, men med samma passion för Gud.
Redan i unga år tog Paul Biktor Börjesson sina första stapplande steg som musiker när han fick spela hemma i sin kyrka, en miljö han beskriver som både uppmuntrande och tillåtande.
- Jag minns inte exakt, men jag tror att jag började spela bas i tidiga tonåren. Musik var en del som var med och formade min kristna identitet och jag har alltid haft lätt för att ta till mig och beröras av musik. Det var nog helt avgörande för min kristna tro, berättar Paul Biktor Börjesson, som idag jobbar heltid som musiker, låtskrivare och producent många år efter de första stapplande stegen i kyrkans musik.
Fredrik Sturzenbecker vittnar även han om den stora betydelsen av att få hålla på med musik. I hans fall var det helt livsförändrande då det var genom musiken han kom till tro.
- Jag var inte kristen som ung, men träffade Dan Ådahl och hamnade i hans musikaliska sammanhang. Genom honom kom jag i kontakt med och började spela med kristna musiker, och det blev en vändning i mitt liv. Där ändrade jag hållning helt och hållet, berättar han.
RÖTTERNA I TRON
Fredrik berättar hur han såg att hans kompisar hade något han själv saknade en tro på Jesus och att han själv fram till dess var inne i en destruktiv spiral. Kyrkan har även därefter fortsatt att vara en viktig del när det kommit till att bevara honom och växa i tron. Att jag har fått rötterna i min tro hela tiden. Det har hjälpt mig att bevara mig som kristen genom att få fungera som musiker i en församling i olika sammanhang.
- Jag tror också att alla timmar som jag spenderat med lovsång har byggt upp mig, säger Fredrik.
Både Fredrik och Paul har idag en stark drivkraft inom musiken. Paul beskriver det som ”något som driver sig själv”. På ett annat plan kan jag känna att jag drivs av att i någon liten mån få vara med och bidra till mångfalden i hur vi lovsjunger Gud.
- Att få ge vidare lite av det som jag själv fått som gåva. Dels får jag själv genom det erfara ännu mer av bredden och djupet i Gud, men det är också ett sätt att ge tillbaka till Gud. Jag hoppas mina sånger kan få vara med och dra folk in i Hans närhet, säger Paul.
HYMNER FRÅN FÖRR
I höst är han aktuell med nya skivan ”Hymn” - en skiva där han uteslutande plockat upp gamla texter, lovsånger och hymner från olika svunna tider och traditioner, som han sedan tonsatt.
I de gamla texterna, hämtade från fornkyrkan och fram till våra dagar, har han hittat ett rikt språk som han vill förmedla vidare.
Samtidigt som det är lovsång till Gud så är det också en förkunnelse på något sätt. Jag tänker att det kan vara musik både för egen lyssning och för att användas gemensamt i gudstjänsten. Det är min längtan och önskan med skivan, berättar Paul.
EGENSKRIVNA TEXTER
Till skillnad från Pauls skiv projekt, så består Fredrik Sturzenbeckers nya skiva ”Hitta mig” som släpps i oktober av egenskriven musik. Men att skriva egen musik har varit allt annat än självklart för honom. För efter uppväxten gjorde han ett drygt 20 års långt uppehåll med den egna musiken i samband med att han blev pappa till det första av sina fyra barn. En nytändning skulle dock komma när han åkte till Jerusalem på en låtskrivarresa 2017, under ledning av bland andra Mattias Martinsson.
- Det blev en väldig inspirationskick för mig att komma dit. Bibelns texter kom till liv konkret och vi levde i andakt och lovsång hela dagarna. Låtuppslagen haglade fram och resulterade i större delen av materialet på kommande skivan.
- Det fanns egentligen alltid inom mig att skriva sånger, men det var som en propp som hade satt sig någonstans. I Jerusalem fick jag en nytändning i tron och då var det som att proppen försvann. Det bara vällde ur mig tankar och ord, berättar Fredrik. När han nu efter 20 års frånvaro åter tagit sig an låtskrivandet gör han det på ett nytt sätt. När jag var ung försökte jag inte nämna Gud eller Jesus i texterna utan skrev i andra ordalag och då blev det svårt och konstlat. Nu skriver jag om vad som är viktigt och nämner jag Jesus så är det bara bra. Jag känner mig friare att skriva det som är på mitt hjärta nu.
BLEV EN NYTÄNDNING
Även för Paul Biktor Börjesson blev det ett vägval, någonstans i 20-årsåldern, när andra saker började locka mer än musiken.
- Att jobba socialt och med människor blev det som jag fokuserade på under en tid, jag utbildade mig bland annat till socionom och jag fick för mig att musiken var mindre viktigt än det. Men så ser jag inte på det idag. Jag tänker att viktigare än vad man gör är hur man gör det. Och inställningen till musiken kom tillbaka och det blev en nytändning. I Pauls fall var det inte en resa som utgjorde vändningen tillbaka, utan istället var det möten med människor som förde honom tillbaka.
- Det var i en tidpunkt i livet där jag kände att mina egna erfarenheter i livet gjorde att jag fick kasta mig på Gud på ett nytt sätt. Både Hans och Bengt Johansson blev viktiga personer för mig i den resan. Där föddes en ny kärlek till musiken och till musiken i kyrkan. Där öppnades även nya vägar för mig att vara kreativ inom musiken, bland annat att spela in och producera andras musik. Jag fick också en längtan att skriva bruksmusik för kyrkans värld, lovsånger och hymner. Det har blivit viktiga spår i mitt liv, berättar Paul.
Text: Mattias Backlund
Bild: Åsa Biktor (Paul Biktor), Kenneth Petersson (Fredrik Sturzenbecker)
Denna intervjun publicerades först i Tidningen Lovsång #3/2019
Vad vill Gud ha av dig?
Har du hört uttrycket - Ingenting i livet är gratis? Allt har ett pris. Om jag gör någonting för dig så förväntar jag mig att du gör något för mig. Har du växt upp med känslan av att aldrig räcka till, av att aldrig duga, av att ingenting man gör är gott nog? Kanske en känsla tidigt grundad i kommentarer från ambitiösa föräldrar som när man blivit trea i en tävling kläcker ur sig "att det hade varit bättre om du vunnit". Eller när man kommer hem med ett snitt på 4:or i betyg och får höra att kusinen hade minsann nästan bara 5:or. Att istället för att få beröm för maten man lagat få höra att den var lite osalt. Alltså ett budskap av att - det kunde varit bättre.
Om man möter dessa värderingar hemma, i skolan och på arbetet så är det självklart att det präglar oss. Hur ska jag kunna vara nöjd med mig själv om omgivningen aldrig är nöjd?
Oavsett vad jag gör så hade jag kunnat göra lite mer. I smått och stort. Vi kunde pluggat mer, hjälpt till mer där hemma, gått upp tidigare, , tränat mer, ringt hem lite oftare...ja, listan blir oändlig på vad vi kunde ha gjort. Det vi faktiskt har åstadkommit har lite värde.
Vi formas av det liv vi lever, av den kultur vi är en del av, av de värderingar som vi möter under vår uppväxt. Om allt är villkorat så kommer även mitt liv med Gud att präglas av den uppfattningen. Det är lätt att ta med sig detta förhållningssätt in i kyrkans värld. Nog är det väl så att även kristna lider av en känsla av otillräcklighet? Det går liksom aldrig att göra tillräckligt mycket för Jesus. Man kan alltid be mer. Ger mer av både pengar och tid. Läsa mer bibel och andlig litteratur. Evangelisera mer. Troligen har många pastorer en erfarenhet av att inte räcka till. Precis som Oskar Schindler, den tyske affärsman som i början av 2a världskriget försöker göra sig en förmögenhet som krigsockrare men som räddade livet på 1100 polska judar. I slutet av filmen ger arbetarna honom ett brev som berättar hur han räddade judarnas liv, och en ring med en inskription från Talmud: "Den som räddar ett liv räddar hela världen". Schindler är rörd men han blir djupt förtvivlad och skamsen, då han kände att kunde ha gjort mera.
Ett evangelium som befriar
Om det evangelium som predikats har en underton av att prestera för Gud så blir inte kyrkan den nådefulla plats som befriar människor. I snabbmatsrestauranger kan man ibland se tavlor med Månadens arbetare. Tack och lov slipper vi det i kyrkan. Månadens bästa lovsångsledare. Bild på den som vunnit mest människor för Jesus denna månad. Eller galor där vi utser Årets församling. Årets bästa kyrkfika. Årets mötesledare. Årets predikant. I USA finns det galor som utser Årets artist, årets lovsång etc. Jag förstår att musikindustrin tycker det är viktigt. Och uppmuntran behövs. Men detta är ett område där det skulle behöves mer urskillning. Vad menas egentligen med att leva i världen men inte av världen? Här kommer man farligt nära en gräns som inte borde överskridas.
Evangelium betyder goda nyheter, glatt budskap, glädjebudskap. Oftast i betydelsen av inkarnationen, att Gud blev människa, levde och dog för vår synder och uppstod till vår frälsning.
Men evangelium är också befrielsen från den egna prestationen där Gud lyfter prestationsbördan från våra axlar. Budskapet är att det finns ingenting vi kan göra för att förtjäna denna frälsning. Allt är hans verk. En gåva som vi tar emot. Från början till slut är allt Gud handlande. Det finns Ingenting jag kan göra för att Gud ska älska mig mer. Vilket befriande budskap för en värld som ständigt söker bekräftelse! Kyrkan är som bäst när den förmedlar Guds nåd och lyfter bördor och syndaskuld från människors axlar. En motkultur som sätter människor fria från både pålagda och självpåtagna krav. Där Gud får hela vår sargade självbild genom att forma oss till att se Jesus i varandra. Vem kan motstå en sådan plats?
Efesierbrevet 2:8-9
"Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig."
Lars Petersson
Förlagschef och grundare av David Media
Anden, skapelsen och min frihet
Vad det innebär det att vara ledd av Anden?
Kanske kommer du från ett sammanhang där det betonas. Kanske har du knappt reflekterat över det.
Kanske är din bild att det primärt handlar om att höra Guds konkreta tilltal i en viss situation.
Kanske har du, om du lett lovsång, upplevt Andens närvaro på ett tydligt sätt.
Någonting händer. Men vad? Och hur kan vi förstå det?
I Gamla testamentet, och kanske särskilt i Psaltaren kan vi få ledtrådar till vad det innebär att vara ledd av Anden, och jag vill i den här artikeln därför ta min utgångspunkt i en psalm. Psalmen jag tänker på är Psalm 104, och om du följer med ska jag försöka bena ut vad jag tror den säger oss om kreativitet, och om den Ande som vill föra oss ut i frihet. Vi börjar från början.
PS. 104 – EN SKAPELSEHYMN
Psalmen kan beskrivas i termer av en hymn, en lovprisning med tydligt skapelsefokus. Gud, Skaparen, är den som lovprisas, och sättet Gud lovprisas på är djupt förankrat i den dåvarande samtidens sätt att relatera till världen. Forskare har pekat på likheter mellan Psalm 104 och en hymn som en farao (en egyptisk kung) vid namn Akhenaten skrev till solguden Aten. Forskare har också pekat på att det bildspråk som används, särskilt i relation till hur Gud skapar jorden, i mångt och mycket överlappar med skapelsemyter från det antika främre orienten. Det finns dock några avgörande skillnader.
Rent konkret skulle man kunna dela in Ps 104 i tre större delar och en avslutande lovprisning. Vi ser fort att psalmen fokuserar på världens skapelse. Men Guds skaparhandling beskrivs inte på samma sätt som i 1 Mosebok. Där skapar Gud genom sitt ord. Här skapar Gud genom att vinna seger. Havet flyr för Guds rytande. Ordet som används för rytande – ge’arah – kan också betyda tillrättavisning, förmaning. Skapandet innebär gränsdragningar. Om vi då ställer texten i dialog med den samtid i vilken den är skriven står det klart att här korrigeras samtidens föreställningar. Vi kan läsa i antika skapelsemyter (till exempel Enuma Elish, Athrahasiseposet eller Baalscykeln) om hur gudar kämpar mot kaosmonster, ofta förknippade med vatten – kaosvatten. Genom att de besegras skapas möjlighet till liv. I skapelsemyten Enuma Elish dräper guden Marduk havsdraken Tiamat, delar henne och skapar världen. Men i vår psalm finns inget motstånd. Det havmonster som omnämns, Leviatan, kämpar inte mot Gud, snarare tumlar han runt och leker i djupen. Ofarlig och harmlös. Skapad av Gud.
VINDEN OCH KAOSET
Skapelsen genomsyrar alltså psalmen, men jag vill särskilt fästa vår uppmärksamhet vid att beskrivningen av Guds skaparhandling förstås som en stormteofani. Vinden – ruach – bär fram Gud (v. 3), vindar blir Guds sändebud (v. 4). Här anar vi något viktigt. Ordet för ande är samma som ordet för vind. Anden är grundläggande någonting som liknar vinden. När Gud skapar driver vinden undan kaoset. Det är också en stark stormvind – ruach elohim – som möter oss i 1 Mosebok.
Att Gud skapar genom att betvinga och sätta gränser för kaoset får också som följd att skapelsens ordnande – möjligheterna för liv – är beroende av att Gud upprätthåller dessa gränser. Hotet om att de farliga vattnen ska återgå finns ständigt där. Och detta tema återkommer inte minst i 1 Mosebok. Kaosvattnen sköljer åter över hela jorden i berättelsen om Noa. Folket leds fram till vattnet i samband med uttåget ur Egypten och en stor vind skapar möjlighet för nytt liv på andra sidan. Andens vind leder folket ut i frihet. Skapelsen är alltså beroende av Guds herravälde. Gud skapar genom att ordna och sätta gränser.
Detta beroende, denna grundläggande relation mellan den ordnade världen och Guds herravälde når sin kulmen i vers 24–30:
24 Otaliga är dina verk, o Herre!
Med vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av vad du skapat.
25 Där är havet, det väldiga, vida,
med en myllrande skara utan tal
av djur både stora och små.
26 Där stävar skeppen fram, där är Leviatan,
som du skapat till att tumla om i djupet.
27 Alla sätter sitt hopp till dig,
du skall ge dem föda i rätt tid.
28 Du ger dem, och de tar emot,
du öppnar din hand, och de äter sig mätta.
29 Du döljer ditt ansikte,
och de blir förskräckta,
du tar ifrån dem deras ande [ruach],
och de dör och blir åter till mull.
30 Du sänder din ande [ruach], då skapas liv.
Du gör jorden ny.
Skapelsen är beroende av Gud, för det är Gud som förser med föda. Ytterst är det Gud som ger liv. Vers 29–30 är två viktiga verser. Här får vi hjälp att förstå.
Du kanske har märkt ibland att när vi försöker fånga något av Guds verklighet så räcker språket inte riktigt till. Vi behöver måla större och med klarare färger.
I Psaltarens psalmer syns det genom att det ofta är så att den andra delen av en vers på något sätt för vidare tanken i den första delen. En slags upprepning. Något som inte gick att fånga i en enkel mening ställs istället i dialog med en annan. Ibland genom att den säger samma sak. Ibland genom att den säger något motsatt. Resultatet är poesi. Konst. En plats där vi inbjuds att delta. Där vi inte längre kan vara åskådare. Vi måste engagera oss.
INFÖR GUDS ANSIKTE
I vers 29 står ”du tar bort deras ande” parallellt med ”du döljer ditt ansikte”. Guds ande förstås alltså bäst som Guds närvaro, och här får vi plötsligt upp ögonen för långt fler psalmer. Om Guds ande är den som ger liv, och om Guds ande är Guds närvaro förstår vi plötsligt varför psalmisten så ofta längtar efter att få träda fram ”inför Guds ansikte”. Längtar efter att Gud ska andas på dem. Vända sitt ansikte till dem och ge dem frid, ge dem liv. Så vad händer när Gud vänder bort sitt ansikte? Man får inte längre tillgång till anden, andedräkten. Avsaknaden av den andedräkt som i 1 Mos 2 andades på den första människan så att hon inte längre var stoft gör att det skapade nu dör och återvänder till stoft. Det finns en central och avgörande relation mellan det skapades ande(dräkt) och skaparens ande(dräkt). När Gud andas skapas liv.
Så vad innebär vers 30? Vad innebär det att jordens ansikte förnyas? Här finns något intressant i hebreiskan. Ordet för framsida, yta och ansikte är samma – paneh. När Gud vänder sitt ansikte mot jordens ansikte så förnyas jorden. Blickarna möts. Relationen mellan Gud och det skapade är återställd. Anden uppehåller skapelsen. Vinden bringar kaoset på flykten.
ANDNINGEN OCH SKAPELSEN
Psalm 104 lär oss alltså någonting viktigt om Gud och Guds ande. Världen är beroende av henne. I varje stund finns världen för att den erfar Guds livgivande närvaro. Världen har inte i sig självt förmågan att ge liv. Detta är en gåva från Gud. Guds andetag är den lunga som uppehåller skapelsen. När Gud vänder sitt ansikte till oss och andas sitt liv på oss är det alltså en skapelsehandling.
Guds skaparkraft. Guds livgivande närvaro är ytterst den som befriar. Som för ut i frihet. Vinden i ryggen kan hjälpa oss att hålla riktningen. Men samtidigt så jagar den oss. Kan man säga så? Lyssna på vad den kanske mest välkända psalmen av dem alla säger. Psalm 23. I Bibel 2000 översätts vers 6 så här:
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.
I grundtexten står där egentligen inte att godhet och nåd ska följa. Det står att godhet och nåd ska förfölja. Jaga. Nåden jagar in psalmisten i Guds närhet. In i Herrens hus. Så länge hon lever. Ja, självklart, för om psalmisten lämnar Guds hus lämnar hon Guds närhet. Och det är bara där det finns liv. Precis som vinden delade på kaosvattnet så att Mose kunde leda Israels folk ut ur slaveriet leder Guds ande i varje stund människan ut i frihet.
DANSA UT I FRIHET
Här finns någonting vackert och utmanande på samma gång. För är det inte så att Gud har skapat människan till sin avbild? Har inte vi också getts en andedräkt? Har vi inte genom det också dragits in i Guds skapande? In i Guds kreativitet? Ande och skapelse hör ihop. Liv och frihet. Det finns något lekfullt över det. I 1 Mos 1 skapar Gud genom sitt ord. Sätter gränser, ger namn.
I 1 Mos 2–3 andas Gud liv in i människan. Låter människan namnge. Låter henne andas på sin omgivning. Hon kan det för att Gud har lekt. Format och skapat med sina händer. Med en konstnärs kreativitet.
I Ords 8:30–31 talar visheten. Vid begynnelsen skapades hon, och talar om det som att hon var ”som ett barn hos honom. Jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde mig med människorna.”
Vad innebär det att vara ledd av Anden? Jag tror att när Andens vind blåser på människan så dras hon in i en värld full av färg, form och kreativitet. I en värld där leken och utforskandet är en central del. Där våra ord och bekännelser inte alltid räcker till. Därför är poesin så viktig i Gamla testamentet. Charity Bowman Webb formulerar det så här:
”for us to be able to unravel the mysteries of God, we must come closer; we must form relationship and seek [God] for the answers and understanding, and in this process we transform”.
Vi har fått ett inbjudningskort. Vill du vara med i dansen? I dansen ut i frihet?
Text: David Davage
Bild: Gurbir Grewal
Denna artikel publicerades första gången i Tidningen Lovsång #2/2018
En liten lektion i att övervinna irritation.
Har ni haft sådana där dagar, eller perioder, där ni går omkring och är irriterade. Utan att egentligen veta varför. Irritationen känns som ett lätt molande i tänderna, som en knappt förnimbar störton nånstans mellan corpus sterni och pelvis minor. Det är i detta tillstånd som ett utslitet plån på tändsticksasken kan förorsaka en mindre livskris och en bilist som kör 40 km i timmen där det är 70 får en att överväga att ta till fysiskt våld.
Jag fascineras ofta av mig själv och mitt labila känsloliv. Tänker på hur man egentligen borde vara när man passerat 60. Klok. Samlad. Eftertänksam.
Min respekt för offentliga människor som lever sina liv i rampljuset ökar för varje dag som går. Ta till exempel våra folkvalda politiker. Människor som brinner för sin sak, som tjänar sitt land efter bästa förmåga och som försöker vara trogna sina värderingar och ideal. Och som ifrågasätts. Vilket kommer med jobbet så det får de tåla. Men som också hånas, smutskastas, baktalas, idiotförklaras, ja till och med hatas. Vad är det som driver dem? Vad är det som gör att de är beredda att betala detta pris? Ta t.ex vår stadsminister Stefan Löfven. En man som ofta kritiseras, som ofta får ta mycket skit. I mina ögon är han en hedervärd man. En anständig man. En man som verkar stå stadigt även i kraftig motvind. Som verkar respektera även sina politiska motståndare. Jag säger som Kung Louie: Stefan, jag vill ju va som du.
Som kristen så högaktar jag Moses. Kan inte ens föreställa mig det tryck som vilade på den mannens axlar. Den börda han bar. Och den resning han visade som människa. Vem som helst skulle ha kastat in handduken där i öknen när Israeliterna knotade, klagade och syndade. Om Moses hade sagt: ja Gud, låt dom få vad dom förtjänar hade jag inte höjt ett finger av anklagade mot honom. Men Moses går in i gapet- vädjar till Gud - förhandlar med Gud och visar vägen för varenda ledare som tar ordet i sin mun. Respekt. Moses, jag vill va som du.
Och vad ska man säga om Jesus? Vår Herre och förebild. Som visserligen suckade ibland över sina tröga lärjungar men som visat oss på ett ledarskap av en helt annan sort.
Bibeln berättar att "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors".
Jesus, jag vill bli som du.
Så vad göra när man är irriterad? Kanske pröva min metod.. En kur som inte alltid, men ofta dämpar och ibland eliminerar irritationen.
Jag tänker på Stefan, på Moses, på Jesus. För visst ligger det mycket sanning och livserfarenhet i vi sjunger om i visan ”En liten stund med Jesus”.
"En liten stund med Jesus, o vad den jämnar allt
Och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen, och allt som möter mig,
En liten stund med Jesus, och allt förändrar sig"
Anne Louise Ashley-Greenstreet
Svensk översättning: Lina Sandell
Public Domain
Lars Petersson
Förlagschef och grundare av David Media
Våga vidga vyerna i församlingen - om musikalisk mångfald i gudstjänsten.
En intervju med Sven och Maria Brengesjö
–Jag ber med min fiol, säger Maria, och min bön är att mina toner ska nå fram till någon.
Det är tydligt vad Sven och Maria vill – att människor som håller på med musik i kyrkan idag ska våga vidga vyerna, och att det ska bli fart på improvisation och skapande.
I Örebro bor Sven och Maria Brengesjö, födda 1972 och 1971. Vi möts i hemmet mitt i sommaren, en tid efter trebarnsfamiljens flytt från Göteborg. Sven arbetar som slöjdlärare och Maria jobbar som utvecklingsledare för barn och unga på länsmusiken i Örebro.
Sven berättar att han lovsjunger spontant under kajakpaddlingen på fjällsjön, inför de stora vidderna. – Då kan jag ropa halleluja!
Dansen i ensamhet blir ofta Marias tillbedjan. – Då tänker jag inga tankar och låter mig inte värderas utan jag bara är i rörelse tillsammans med Gud.
EKUMENISK BAKGRUND
Förutom att paret är vana vid sång, körledning och orkesterledning, spelar Maria fiol och Sven trumpet. De har en bred kyrklig bakgrund. Svens första andliga hem var Pingstkyrkan i Habo. Under många år tillhörde Sven och Maria Saronkyrkan i Göteborg, som är en del av Evangeliska frikyrkan (EFK), och senare Missionskyrkan på Hönö. Nu tillhör Sven och Maria Filadelfia eller ”Filla”, som är en EFK-församling och dessutom Marias uppväxtförsamling i Örebro. Båda är ideella musikledare i församlingen. Utöver det spelar Sven i Frälsningsarméns musikkår.
– Vilket samfund vi kristna tillhör spelar inte så stor roll idag, säger Sven, det ligger på ytan. När Sven gjorde vapenfri militärtjänst och träffade många kristna från olika samfund märktes det extra tydligt att det var personligheten som räknades.
MANNA – EN PLATTFORM
Det var göteborgsgruppen Manna som sammanförde Sven och Maria, en grupp som formades utifrån musikhögskolans bönesamlingar.
– Du och jag bad mer tillsammans än vi pratade, skrattar Maria när hon berättar hur hon lärde känna Sven. Gruppen blev en samling goda vänner, förenade av musiken, men ville också bidra till att människor fick lära känna den kristna tron. Som ett av flera lovsångsteam i Saronkyrkan gav gruppen ut CD-skivor (David Media) och medverkade ibland annat på Hönö- och Torpkonferensen. Alla i gruppen var vana att spela jazzmusik eller annan afroamerikansk musik, och gjorde också konserter.
Manna var en improvisatorisk plattform. Formen var fri. Karaktären på låtarna kunde förändras – en lovsång som brukade vara lugn kunde plötsligt få ett ”beat”, eller tvärtom. Sven beskriver glädjen i att få spela med personer som är trygga i att gå utanför ramarna, utanför det förväntade.
– I olika församlingar och sammanhang är det mer eller mindre definierat vad som är lovsång, konstaterar de. Sven och Maria har ofta rört sig i gränslandet mellan vad som brukar ses som ett lovsångsteam och inte.
KÖR OCH MUSIKKÅR
– Egentligen är det inte någon skillnad på hur en kör och ett lovsångsteam fungerar, säger Maria. Alla i en kör har ett ansvar. Körledarens roll är att lyfta och locka fram något hos de sjungande. Kören är ett instrument för lovsång!
– Det går inte att dela upp det så enkelt, så att kör eller orkester är en sak och lovsång en annan, fortsätter Sven. Vissa fokuserar helt enkelt mest på musiken, medan för andra är det tvärtom. Vi vet så lite om vilka som ber eller tillber Gud i sitt inre, eller lever ett kristet liv. Det är inte vår sak att avgöra.
Musikövningen på Frälsningsarmén är för Sven en form av bön, som en retreat. Under övningen spelar man mycket musik, men läser också ur Bibeln och ber. Att öva på ett särskilt slutackord kan ibland ta tio minuter. – Jag älskar att det kan få vara så också! utbrister Sven.
– Gud blåste in liv i människan. Vi får också blåsa in liv i gudstjänsten med våra blåsinstrument. Det är teologi för musikanter.
Blåsmusiker är svältfödda på andlig uppmuntran! De får ofta höra att de är en tradition, en kvarleva eller ett pittoreskt inslag. – Men varför skulle de hålla på söndag efter söndag om det inte var på riktigt för dem? Musikkårer av det här slaget kanske inte kommer att finnas för evigt – men så länge de finns, låt dem vara med på riktigt!
Variation gör gudstjänsten mindre ensidig, förklarar Sven och Maria.
– Det har alltid varit ett ideal för oss att bryta upp lovsången, säger Sven, och försöka gestalta lovsång på olika sätt.
– Det är så många som vill veta precis vad de kan förvänta sig – de vill ha ett ”vanligt lovsångsteam”. Men måste det vara på ett visst sätt? frågar Maria.
BEGREPPET LOVSÅNG BLIR SMALARE
– Det verkar som om begreppet lovsång håller på att bli smalare, i stället för bredare, funderar Sven.
- Hillsong-traditionen förenar all frikyrklighet, vilket är positivt. Ibland är det mycket bra texter, särskilt på engelska. Men genremässigt blir det enahanda. Att det ska vara ett klassiskt popband, det är ett visst sångideal och språkligt ideal.
– Lovsångsledare talar om frihet, men många känner sig ändå styrda, berättar Maria. Hon och Sven försöker hämta sånger ur en mängd olika traditioner. Om de inbjuds att leda lovsång i ett sammanhang, brukar de säga att då vill de göra ”sin grej”. Låta en stråkkvartett eller och brasskvintett ackompanjera, till exempel. Om någon ska vilja lära sig att spela till exempel klarinett, måste ju någon annan någon gång stå där framme och spela.
KRITIK OCH UPPMUNTRAN
Paret berättar att de har fått dels positiva kommentarer, som ”äntligen” och ”ni är som ni är”. Andra har varit kritiska: ”Ni har ingen tydlig ledare i gruppen”, ”det här är inte lovsång”, ”det här är för mycket konsert”, till exempel.
– Det har stundtals känts tungt, och då är det viktigt att vara några som stöttar varandra. Men det har hela tiden också funnits uppmuntrande människor som har klivit fram ur skuggorna, poängterar Sven. Ibland finns en rädsla för det konstfulla.
– Det som är välrepeterat upplevs som stelt, men det konstfulla kan också vara spontant, inspirerat och andefyllt, säger Sven.
Paret menar att båda idealen borde kunna finnas samtidigt – det konstfulla och det enkla. Här påminner de varandra om hur enkla sånger de faktiskt brukar använda när de leder lovsång. En favorit är Margareta Melins ”Kristus i mig är en källa till liv”, som idag finns i Psalmer i 2000-talet, och sångerna från Taizé eller Iona.
TRONS SPRÅK KAN SE OLIKA UT
Variation i gudstjänsten kan också innebära att alla inte hela tiden sjunger tillsammans, och olika slags texter.
– En ensam person som sjunger om en smärtsam erfarenhet av livet väcker bön och gudslängtan, framhåller Maria. Enligt Sven och Maria fattas det inte begåvade människor som kan skriva riktigt bra sånger idag med ett varierande språk. Det borde finnas anställda i kristna samfund och på förlag vars enda uppgift vore att ge ut nytt material, föreslår de. Innan Sven skjutsar mig till tåget i Örebro, sammanfattar Maria vårt samtal:
– Vi måste kunna kommunicera med sånger, och våga ta med en vän till gudstjänsten. Om vi inte utvecklar den kristna sångens språk så har vi inte längre något språk för tron.
Vad gör vi då?
Text: Sofia Wasstesson
Bild: Carolin Freiholtz
Denna intervju publicerades förs t i Tidningen Lovsång #1/2018
Damm på min bibel – rost i min själ
I morse avslutade jag min bibel-läsningsplan - att läsa hela bibeln på ett år.
Kände mig väldigt nöjd, yes, jag har läst hela bibeln - igen. Vilken bedrift. Sneglade uppåt, med förväntan att få se Gud göra tummen upp och nicka lite belåtet. Om sanningen ska fram så har det tagit längre tid än ett år. Läser bibeln i mobilen och den har en sådan där underbar "komma ikapp-knapp" om man missat en dag, eller ibland många dagar. De missade dagarna flyttas helt enkelt så att jag kan fortsätta där jag slutade, som om att jag aldrig missat en dag.
Som nykristen skrev jag in följande i min första bibel: "Damm på min bibel - rost i min själ". Lite rart och ungdomligt naivt - men också sant. Läsandet sjunker och det gäller även kyrkans folk. Förmodar jag. Som lärare på en skola för lovsångsledare upptäckte jag i alla fall att bibelkunskapen var begränsad hos ungdomarna. Många hade aldrig läst hela bibeln, de flesta kunde mindre än 5 bibelverser utantill.
Vad gör det med vår tro, vår bekännelse, vår förståelse av livet och vår kunskap om Gud och hans verk om vi inte lever med berättelsen?
För det är så Gud har uppenbarat sig för oss. Inte som definitioner och fakta utan i form av en berättelse som börjar med skapelsen och slutar med löftet om hur Gud skapar en ny himmel och en ny jord. Utan att vara förankrade i Bibelns värld blir vi utlämnande till tyckanden, känslor, trender. Visst, somligt är inte alltid lätt att förstå men då kan vi dels luta oss mot mängder av goda böcker som utlägger och förklarar. Som ger oss sammanhanget för orden vi läser, som förklarar den kulturella verkligheten när detta skrevs. Men vi har också församlingen, den miljö som är den kristnes verkliga hem på jorden. Där får vi lyssna på undervisning och predikningar, där får vi gnugga våra frågor mot varandra , där får vi tillsammans studera Ordet och med goda lärare och den helige Andes hjälp bli allt mer förankrade i Bibelns värld och sanningar.
En av våra besökande lärare, den amerikanske lovsångsledaren Aaron Keyes, hade noterat att så många lovsångsledare inte hade Bibeln med sig när de ledde lovsång. Aaron menade att Bibeln var lika viktig som gitarren för en lovsångsledare. Jag kan bara hålla med. Du som leder lovsång, fundera på hur mycket tid du lägger på att spela, öva, lära dig sånger och hur mycket tid du tillbringar tillsammans med källan till din lovsång - Gud själv. I bön, i bibelläsning, i personlig andakt. Kanske en bibelläsningsplan kan hjälpa dig att få lite bättre balans på delarna. Var välsignad.
Lars Petersson
Förlagschef och grundare av David Media
Gör upp med myterna om lovsång!
Debatterna om lovsång har fört med sig en del påståenden som upprepats så ofta att vi närmast tar dem som sanningar, trots att de har lite eller obefintligt bibelstöd, skriver David Davage.
Vad är lovsång? I den kristna gudstjänsten har lovsången alltid varit en omistlig del. Samtidigt är den ofta omdiskuterad. Medan några förknippar lovsång med avgörande gudsmöten tänker andra att den strömlinjeformar våra musikaliska uttryck. Hur blev det så? Det räcker att skrapa lite på ytan för att se att ett grundläggande problem är att begreppet lovsång används på många olika sätt. Vi menar helt enkelt inte samma sak, och resultatet blir att vi talar förbi varandra. Lovsång blir någonting som både skapar samhörighet och orsakar stora debatter. Så hur tar vi oss vidare? Går det att hitta ett gemensamt språk?
Som alltid när Guds folk står inför viktiga vägval är det avgörande att vi stannar upp och låter oss utmanas av Guds ord. Vägen framåt går genom att vända blicken bakåt, mot den stora berättelse som vi som församling är indragna i. Vi behöver fråga oss vad Bibeln har att säga oss om lovsång.
Inte så att vi letar upp bibelverser som stöder just vår egen tes, snarare så att vi låter oss utmanas av det större vittnesbördet. Och jag tror att vi behöver göra detta tillsammans. För vi har mycket att upptäcka. Inte minst kan Psaltaren få bli en rik källa att ösa ur. Här har vi nämligen fått ett gudsinspirerat exempel på vad lovsång är. Vi har fått en lovsångsbok, och i mötet med denna psalmsamling kan vår blick få riktas om. Vi kan få hjälp att skala bort en del onödigt bagage. För visst är det så att våra debatter om lovsång har fört med sig en del påståenden som upprepats så ofta att vi närmast tar dem som sanningar, trots att de har lite eller obefintligt bibelstöd? Samtalet har helt enkelt blivit genomsyrat av myter. Vad menar jag?
Låt mig förklara genom att först återvända till detta med det gemensamma språket. Vad är lovsång?
Jag menar att lovsång bäst förstås som tonsatt bön.
Bön för att den drar oss in i en större gemenskap, in i en dialog med Gud och varandra. Tonsatt för att ordet tydligt innefattar ”sång”. Som tonsatt bön är lovsången alltså tänkt att hjälpa oss att be. Tillsammans.
Utgår vi från en sådan definition ser vi snart hur mycket faller på plats. Dels ser vi att lovsång och tillbedjan inte är samma sak. När Bibeln talar om tillbedjan är det i regel på två sätt: antingen som stunder av intimitet med Gud där vi faller ner inför Herren (t.ex. Ps 5:8), eller som att vi på ett mer allmänt plan böjer oss inför Gud och ber honom vara Herre över hela våra liv (t.ex. Joh 4:21–23). Vi kan alltså tala om tillbedjan som någonting som kan äga rum då vi lovsjunger. Vi kan också tala om lovsång som ett av många möjliga uttryck för tillbedjan.
Men här finns fler upptäcker att göra. Om vi förstår lovsång utifrån Psaltaren ser vi också att lovsången – den tonsatta bönen – aldrig bara kan vara ”lov”-sång. Lovsång är inte bara sånger som lovar eller prisar Gud. Sådana sånger kan vi istället kalla för hymner. Nej, lovsången rymmer mer, precis som Psaltaren rymmer mer. Här samsas nämligen hymner med protestpsalmer, med tacksägelsepsalmer, vishetspsalmer och mycket mer. Lovsången reduceras inte till en hyllningskör. Den blir istället en respons på både Guds närvaro och Guds frånvaro. Den hjälper oss att formulera vår tro i alla livets situationer.
Det är avgörande att vi får tag i detta.
Att lovsång skulle vara en genre är en myt.
Det innebär att vi inte ska använda ”lovsång” när vi pratar om musikstil eller instrumentering. Här är det bättre att vi använder ord som vanligtvis beskriver just detta: orgel, piano, elgitarr, soft pop-rock, strängmusik och så vidare. Lovsången måste kunna rymma allt detta, och ska därför inte reduceras endast ett av dessa uttryck.
Även om denna myt är väldigt utbredd är den inte den enda. Förstår vi lovsång som tonsatt bön och grundar denna förståelse i Psaltaren får vi snart syn på fler. Har du till exempel någon gång hört någon säga att lovsång är en förberedelse för predikan? Eller att lovsång bara är för de unga? Tänker du kanske att lovsång bara har med gudstjänsten att göra? Eller att lovsångsledare är som Gamla testamentets leviter som står i främsta ledet och utkämpar andliga strider? Kanske har du hört att det finns sju hebreiska ord för att prisa Gud?
Jag vill påstå att inget av detta har stöd i Bibeln. Mycket av detta skapar istället onödiga hinder i våra gudstjänster. Vi behöver därför reflektera på nytt. Tillsammans. Ytterst tror jag att vi behöver få tag på lovsångens grundläggande funktion. Så att vi kan göra upp med en av de mest seglivade myterna: att våra lovsånger ”bygger Guds tron”. För det är ju egentligen tvärtom: Guds tron är grunden för våra lovsånger! Detta är vår bekännelse och vårt hopp. Vi behöver därför låta oss vägledas av Ordet, så att vi tillsammans med alla heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap (Ef. 3:18–19). Så kan den tonsatta bön få formuleras som riktar vår blick mot Gud, konungen. I Kristus, herren. Genom Anden, hjälparen.
David Davage, teolog och författare till boken 7 myter om lovsång
Denna text publicerades först som ett debattinlägg i Tidningen Dagen 3 november 2020 och kan läsas här "Gör upp med myterna om lovsång"
Upphovsrätten ökar mångfalden
Upphovsrätten ökar mångfalden
Året var 1846. Jean Maurice Bourges, kompositör till succéoperan Sultana, roade sig en kväll på restaurang Ambassadeur med sina vänner. Restaurangen lockade besökare med levande musik och Jean Maurice gladdes åt att hans musik spelades hela kvällen. När det var dags att betala så föreslog han en deal - musik mot mat. Restaurangens ägare vägrade och det slutade med en rättegång som Jean Maurice vann. En av många viktiga delsegrar i kampen om att skydda upphovspersoners rättigheter.
Hans Lindetorps debattartikel i tidningen Dagen (30/7) (fungerar tyvärr inte att länka till Dagen) om att dagens upphovsrättslagstiftning hotar mångfalden i den kristna musiken är intressant och utmanande men på i princip varje punkt har jag en annan åsikt än Lindetorp.
Eftersom artikeln är skriven av en svensk musiker och låtskrivare och publicerad i en svensk tidning så får man nog utgå från att när den kristna musikindustrin nämns och ifrågasätts så gäller det även den svenska delen av denna s.k. industri. Det är ju ofrånkomligt att undertecknad, som sedan 1983 arbetat heltid med ”kristen” musik inte är helt neutral men vill redan här försäkra att innehållet i denna artikel inte ska ses som ett försvarstal utan som en väl grundad åsikt.
Lindetorp är starkt kritisk till dagens Upphovsrättslagstiftning och hur den påverkar musikutbudet i kyrkan i Sverige. Den första Upphovsrättslagen i Sverige kom 1909. Vi pratar om en rättighet som är grundlagsskyddad. Min åsikt är att vi ska vara oerhört tacksamma för att den finns och det skydd den innebär för både upphovspersonens rättigheter och sången med dess innehåll.
Varför är Upphovsrätten så viktig?
I samband med den franska revolutionen avskaffades de privilegier som publicister, tryckare och andra tidigare haft. Genom en ny upphovsrättslag fick upphovspersonerna själva rätten till sitt skapade verk. Den rätten uppkommer i samma stund som ett verk skapas och ger låtskrivaren en ideell och en ekonomisk rätt till sin skapelse. Den ideella rätten innehåller bl.a. en så kallad respekträtt vilket till exempel innebär att upphovspersonen har en rätt att slippa se sitt verk ändrat på ett kränkande sätt.
Ex att någon tar en omtyckt kristen sång och skriver en vulgär text. Eller att någon översätter en sång men väljer att “ förbättra” texten, kanske även ändra det teologiska innehållet. Den ekonomiska rätten gör att ingen kan tjäna pengar på en komposition utan att upphovspersonen får en del av ersättningen. Fullt rimligt. Idag ses upphovsrätten som en mänsklig rättighet (FN: s deklaration 1948) och den står med i den svenska regeringsformen som en del i de grundläggande fri- och rättigheterna tillsamman med bl.a. allemansrätt, tryckfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet.
Jag har lång yrkeserfarenhet av att arbeta med kyrkans musik och min bestämda uppfattning är att lovsången inte "styrs" av upphovsrätten. Snarare tvärtom.
Upphovsrätten hjälper, uppmuntrar och möjliggör skapandet av nya sånger till glädje för musiker, låtskrivare, textförfattare, notskrivare, arrangörer, musikförlag och skivbolag. Vårt bolag, David Media, skulle inte existera om inte Upphovsrätten fanns. I Sverige är det svårt att tjäna pengar på "kristen musik" (vad nu det är?). David Media existerar för att de samfund jag tidigare arbetat för lagt ner sin musikutgivning. Listan på nedlagda utgivare av musik är lång: De pingstägda etiketterna PRIM, Hemmets Härold och Förlaget Filadelfia. Signatur (Equmenia), Cantio (EFS), Cymbal (privat), Pilot (privat), Viva Music (Privat), Leon (privat), Stanley & Andrew (privat) osv. Historien visar att det inte går att förlita skapandet på fonder, samfundsmedel mm. Jag upplever också att det dels saknas en bärande vision för musikens värde i gudstjänstlivet och dels saknas både ekonomisk och strukturell uthållighet hos samfunden för att långsiktigt kvalitetssäkra skapande och utgivning.
Här kommer några citat ur Lindetorps artikel följt av mitt perspektiv:
"Jag menar att vi utan att blinka svalt en kapitalistisk modell för betalningen av musiken i våra kyrkor".
Arbetaren är värd sin lön. En sanning som slås fast i både GT och NT. Lindetorp menar att tillkomsten av en ny sång är till största delen beroende av att låtskrivaren är "del av en lång tradition med otroligt många människor som utvecklat instrument, upptäckt skalor och skapat nya sånger.". Att då hävda upphovsrätt, inklusive ekonomisk ersättning, till en nyskriven sång är förmätet.
De flesta musikälskare har nog lärt sig att igenkänna den personliga ton som låtskrivare, konstnärer, arkitekter, designers, författare uppvisar. Ja, det lånas friskt men vore det så enkelt skulle vi alla vara en Gessle, en Lina Sandell, en Ulf Lundell, en Laleh, en Ingemar Olsson eller Bengt Johansson. Skapande är en underbar mix av arv, miljö, utbildning, teknik och mångårigt förädlande av hantverket men den personliga touchen är så avgörande för resultatet. Varför älskar vi Chopin, Arvo Pärt, Björk, Povel Ramel, Andy Warhol, Picasso, van Gogh, Monet, Le Corbusier, Alvar Aalto, Ulrica Hydman Vallien, Strindberg, Hemingway, Magnus Malm? Därför att det personliga anslaget är så unikt - och så svårt att reproducera.
"Jag har kommit att fundera på vad pengar i allmänhet och upphovsrätten i synnerhet gör med musiken i våra församlingar".
Lindetorp konstaterar att det lätt blir grumliga motiv och frestelser att använda musiken för egen vinning. Mitt svar är att fanns det mer pengar, och mer respekt för upphovsrätten, i våra församlingar så skulle det gynna både utbudet av sånger, mångfalden och kvalitén på sångerna. Om det är något som skapar frustration så är det just bristen på resurser. Här finns en gigantisk utmaning för "Kyrkan" att ta sig an.
"Ett problem är svårigheten att sprida en sång. Jesus ger oss uppdraget att sprida evangeliet, men när avgifter och förbud gör det svårt eller till och med omöjligt att använda, spela in och sprida en sång hindrar det evangeliet".
Detta stämmer inte. Punkt. Upphovsrätten handlar inte om avgifter och förbud utan är ett regelverk för hur sånger får användas och spridas. Gudstjänsten är undantagen avgifter. Vi kan sjunga av hjärtans lust när vi möts för att fira gudstjänst. Vem som helst får sjunga en utgiven sång. Vem som helst får spela in en utgiven sång. Det kostar en liten slant att projicera skyddade texter men det är inget nytt. I priset för varenda inköpt psalmbok så ingår en avgift till rättighetsinnehavarna. Säg att psalmboken kostar 100 kr. Det ska täcka kostnaden för redaktörskap, notskrift, layout, tryck, distribution. Av denna hundralapp så får rättighetsinnehavarna dela på ca 15 kr. Säg att boken innehåller 100 skyddade sånger. Då blir förtjänsten per sång 0,15 kr per såld psalmbok. Spelas en skyddad sång in och ges ut på CD så utgår en avgift till upphovspersonerna men om nu artisten tjänar 100 kr på en såld skiva så är det knappast orimligt att låtskrivarna får dela på de ca 9 kr som den s.k mekaniska avgiften utgör. Ännu ett exempel: Cdn har 10 sånger. Blir alltså 0,90 kr per sång. Cdn säljer i 1000 ex = 900 kr i förtjänst för låtskrivaren.
Sen är det väl så att varken lagar, förbud, restriktioner, förföljelse etc hindrar evangeliets spridning. Historien visar att det snarare är tvärtom.
"Med upphovsrättsersättning som betalningsmodell lockas låtskrivare att skriva de sånger som människor vill höra och inte de som ligger på Guds hjärta".
Under mina 37 år i den kristna musikens tjänst har jag aldrig mött någon som spelat, skapat, sjungit för pengarnas skull. Möjligen för att det i Sverige knappast finns en enda låtskrivare som kan leva på sin musik men mest för att skapandet flödar ur helt andra källor än Mammons. Angående eventuella ekonomiska motiv, läs gärna psalmboksexemplet i förra stycket. Den som vill leva på sin musik i dagens svenska kyrkolandskap får nog inrikta sig på en diet av havregrynsgröt snarare än oxfilé.
Jämförelsen mellan ersättning för skapande och fix av stopp i toaletten är knepig. 99,9 % av alla låtskrivare jag känner har ingen anställning och ingen garanti för att deras sång överhuvudtaget kommer att genera någon ersättning. Och har en församling en anställd musiker som skriver låtar på arbetstid så är det ju bara att starta ett förlag och dela eventuell ersättning mellan den anställde musikanten och församlingen. I det samfund jag tillhör, Vineyard, så har man alltid gjort denna uppdelning och intäkterna från omtyckta och spridda sånger som Dra mig nära dig, I din öppna famn och I ditt ansiktes ljus har finansierat många evangelisationssatsningar och församlingsplanteringar.
"Vi kan låta samfund och församlingar betala musiker för att skriva musik".
Var ska dessa pengar komma ifrån? Gåvomedel? Vem/vilka ska administrera alla ansökningar? På vilka kriterier ska ersättning utgå? Skriven sång? Publicerad sång? Varför ska samfund överhuvud taget betala låtskrivare? Oavsett vad kyrkans låtskrivare tycker och tänker så fungerar verkligheten så att ersättning utgår för radiospelningar, Spotify, notförsäljning osv.
Vem/vilka ska få dessa intäkter? Om någon affärsbegåvad person gör ett projekt (CD, sångbok, digital release) med kristna sånger och gör sig en hacka, är det OK under förutsättning att låtskrivarna inte får betalt? Hur hanterar vi all utländsk musik?
Skulle den modell Lindetorp skissar på göra att Kyrkan skulle svämma över av ny musik?
Finns det låtskrivare som tänker att jag skulle gärna skriva en lovsång men tyvärr, jag kan inte på grund av upphovsrätten? Det är väl snarare så att nu behöver inte samfunden betala en krona för skapandet, bara för viss användning av ex noter eller texter. Sjungandet är ju fritt. Gudstjänsten är avgiftsbefriad.
Nej, Hans, avskaffandet av upphovsrätten är inte rätt väg för att, som du skriver, "skapa en kultur som inte är till för oss själva utan för att Gud ska få välsigna andra genom oss". Du skriver: "Mitt hopp är att ny musik som ärar Gud ska skapas och flöda fritt". Jag menar att det fungerar alldeles utmärkt redan idag. Vi översvämmas av ny musik. Det är lättare än någonsin att ta del av en ny sång. Låt oss istället fundera över hur vi kvalitetssäkrar skapandet. Hur vi skyddar den sångskatt som finns. Hur vi utbildar människor med gåvan att skriva ny musik. Hur vi ökar bredden och mångfalden och hur vi värnar teologin i det vi sjunger. Som teologen Gorden Fee säger:
”Visa mig en kyrkas sånger så kan jag ska visa dig deras teologi.”
Du har ett bra förslag när du skriver att "vi kan anordna skrivarläger där profeter, teologer, poeter och musiker lyssnar in Gud och skapar sånger tillsammans". Låt oss fortsätta där - tillsammans be, fundera och spåna över kreativa idéer på hur vi lyssnar in vad som finns på Guds hjärta för vår tid, vårt sammanhang, vårt land och hittar vägar och kanaler att ännu mer sprida nya sånger med god teologi - till Guds ära och människors frälsning!
Lars Petersson
Förlagschef och grundare av David Media
Tänk om sången har gömda och glömda möjligheter?
Sung Won Yang heter en strålande cellist som gjort en magisk Bach-skiva och när jag hör den skivan idag så är jag både i tanken och känslan omedelbart tillbaka på de karga Smögenklipporna. För det var där, på retreaten, som jag hörde skivan för första gången och fullständigt föll för den.
Otaliga är de gånger då jag hört ”min” gamla sång på radio och på några få sekunder har jag klara och tydliga minnesbilder från fjällenresan -87 då jag satt längst bak i bussen med mintgrönt pannband och rosa benvärmare. Som tonåring lyssnade jag mycket på Toto och Chicagos smöriga kärleksballader som lockar fram det där intensiva lyckoruset eller kanske tvärtom, att sången påminner mig om hjärta och smärta (och kanske lite överdramatiska) tårar på ett ensamt tonårsrum. Finns det oanade krafter isånger? Finns det något som vi kanske har förbisett? Eller har vi mitt i allt spelande, musicerande och gudstjänstplanerande glömt själva sångens enkla men enorma kraft?
OMRINGAD AV SÅNG
I Bibeln förändrar och förvandlar sånger hela tiden stora, svåra och smärtsamma situationer.
Den gamla prästparet Sakarias och hans fromma fru Elisabet var till åren komna och de hade inte blivit föräldrar som de hade hoppats. Då griper Gud in, genom ett gravidmirakel och Elisabet sjunger en lovsång. Luk 1:42-45
Stackars Sakarias kan inte sjunga alls. Han kan inte ens ta en ton, för han är stum efter ett samtal med ärkeängeln Gabriel. Men när deras efterlängtade pojk väl är född och grannarna undrar vad pojken skall heta, så löses Sakarias från sin stumma tystad och han sjunger ut en lång och vacker lovsång till Gud.
Luk 1:68-79
Elisabets unga släkting Maria har också hon blivit gravid på mirakelvägar. När hon (enligt mig) egentligen skulle tagit ton, i en klagovisa kring den skrämmande framtiden som hon nu går till mötes, ser vi att hon sjunger det motsatta. Hon tackar, lovar och prisar Israels Gud för Hans stora trofasthet och eviga löften.
Luk 1:46-55
Jag gissar att ni förstår poängen. Lukasevangeliet gör stor sak av det här. Sången inleder hela Lukas avhandling och sången omringar Jesu födelse. Jag hinner inte gå in på Symeons eller änglarnas lovsång. Vi får bara krasst konstatera att vid Jesu födelse föddes sången på nytt i många människohjärtan och i hela skapelsen.
Sokrates lär ha sagt: ”När själen hör musik, så fäller den sitt sista försvar”.
Det är för mig en av de bästa beskrivningarna av den enorma kraft som musiken besitter. Med musik är det möjligt att öppna en dörr i lyssnarens hjärta. Den kloke musikern Michael Card noterar
”Väl på plats inuti själen så kan musiken antingen försköna själens inredning eller vanhelga den mest heliga av platser.” Venezuelas regering lagförde obligatoriska musiklektioner och brotten i landet gick tydligen ner drastiskt och färre barn hoppade av skolan. Varför?
Musiken gör nämligen något helt otroligt med oss. Den fångar oss i flykten, stillar oss i vårt ständiga jagande och besitter en kraft som kan förvandla. Underskatta aldrig kraften i en sång. Musik rör vid djupen i människan både kroppsligt, känslomässigt och andligt.
”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan.” säger aposteln Paulus i Kol 3:16 (Folkbibeln). Hur låter jag Kristi ord bo i mig rikligt? Brevet ger mig själv svaret: Sjung till Gud. Sjung gärna om Gud men också till Gud. Där sker en skillnad som igenom hela bibeln är helt avgörande.
BIBELN INNEHÅLLER MER ÄN 800 MUSIKREFERENSER.
Någon har sagt att det finns över 400 hänvisningar till sång och av alla dessa är 50 texter tydligen direkta
uppmaningar att sjunga till Gud. När man ser de siffrorna skulle man ju kunna tycka att ”Gud har det lite tufft just nu” och är i stort behov av att bli peppad, uppmuntrad och sjungen för. Så är ju inte fallet. Gud vet att det händer något med oss och inom oss när vi sjunger. Sång föder nytt hopp och ny tro.
John Wesley skrev redan på 1700 talet: ”Sjung energiskt och med mycket mod. Akta dig för att sjunga som om du var halvdöd eller halvsovande. Höj din röst med kraft, vara inte rädd för din röst nu, skäms inte mer. Låt den bli hörd, än mer nu, än när du sjöng Satans sånger.”
Pastorn, poeten och profeten John skräder inte orden. Så visste han också sångens enorma kraft och möjlighet. Han och hans bror Charles skrev tillsammans över 6500 sånger!
Snacka om kreativitet som leder till förändring och förvandling. Bibeln säger alltså att det är viktigt att du sjunger och anger även att det är jätteviktigt vad du sjunger. Den världsledande pingstteologen Gordon Fee har sagt,
”Visa mig en kyrkas sånger så kan jag ska visa dig deras teologi.”
Det är tunga och tydliga ord som uppmanar oss att verkligen utvärdera sångens plats och roll och medvetet och avsiktligt ge den ett stort och genomtänkt utrymme i våra Gudstjänster. Damon från Aten (som var kompis med Platon) har skrivit om vikten av musik: "Låt mig få skriva sånger till en nation, så bryr jag mig inte vem som skriver lagarna.”
MURAR KAN VÄL INTE KROSSAS MED MUSIK?
Jerikos murar skulle kräva en massiv murbräcka men inte ens då kändes det rimligt att få till ett nödvändigt genombrott för Israels folk att kunna komma in. Gud hade en bättre idé än murbräckan. Vi sänder lovsångbandet först! Sagt och gjort. Musiken ljöd och murarna rasade och genombrottet var ett fantastiskt faktum. Återigen visar Bibeln att vi människor egentligen inte alls har någon aning om vad musiken kan göra i Guds hand. Jos 6:1-27
ÄR SLAGSMÅL OCH SÅNG EN BRA KOMBINATION?
Israels folk stod i en svår strid med hårt motstånd och då kommer kung Jehosafat på den ”galna” idén att låta gospelkören bära hela ansvaret. De får gå först, före alla soldaterna som är säkrade och skyddade bakom lans, sköld, svärd, spjut och pilbåge. Bibeltexten berättar inte hur generalens förvånade ansikte såg ut när kungen kom med förslaget och beskedet men vi kan bara ana en viss förvåning. I stället säger texten att kungen rådslog med folket och att alla var överens.
”Efter att ha rådslagit med folket utsåg han sångare som i helig skrud skulle prisa Herren när de drog ut framför hären och sjunga: ”Tacka Herren, evigt varar hans nåd.” När de började jubla och lovsjunga lät Herren ammoniterna och folket från Moab och Seirs bergsbygd som dragit ut mot Juda överrumplas, så att de blev slagna:” 2 Krön 20:21-22
Jag tror inte att det finns en enda general i världen som skulle tycka att Guds idé var lysande. Gud utkämpar alltså våra strider, medan vi sjunger lovsånger till honom. Återigen bevisar Gud sig mycket större och Han är i sanning möjligheternas Gud, genom en enkel men mycket modig gospelsång.
PISKAD, SLAGEN OCH SJUNGANDE?
Min personliga favorit av alla dessa utmanande, men också underbara texter om trotsig tillbedjan är Paulus och Silas som oskyldigt anklagade, piskade och slagna sjunger i den innersta fängelsehålan i Filippi. Orden är häpnadsväckande:
”Vid midnatt höll Paulus och Silas bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna hörde på. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I detsamma sprang alla dörrar upp och bojorna föll av dem alla.” Apg 16:25-26
Min lovsång påverkar alltså både mig och min omvärld. Min själ mår bättre av att säga det som är sant om Gud men också andra blir fria för att jag sjunger. Allt det som hände Paulus och Silas var fortfarande orättfärdigt och orättvist. Om den här typen av saker hade hänt mig så kan jag nog tyvärr säga att jag skulle ha fyllts av förtvivlan och frustration. ”Hur vågar dom behandla mig så här. Dom kränker mina rättigheter”. Det hade varit min sång. Liknande villkor skulle kunna ha övermannat vem som helst. Paulus och Silas var varken överväldigade eller besegrade. Förvisso var dom hårt slagna, men sången var ändå inte stulen. Den kunde ingen ta ifrån dem. Den fanns kvar och den var deras fulla rätt. De använde sången och bönen som ett verktyg för inre frihet och det ledde även till en yttre frihet. De ”kände inte för att sjunga” men sjöng en midnattssång mitt i mörkret.
STÄM UPP I SÅNG!
Men kanske är det i evangelietexten som sången som mest utmanar oss. Den handlar om Jesu sista måltid i den övre salen. ”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget.”
Matt 26:30 säger oss mycket tydligt att Jesus sjöng psalm 113-118 utantill den kvällen. Hur är det möjligt att sjunga där och då? I det läget? Jesus är ju i sitt livs mest trängda och stängda situation. Han går en säker död till mötes, och han gör det med sång! Här utmanar Herren oss att stämma upp i sång vad vi än står inför.
”Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Detta är Herrens eget verk, det står för våra ögon som ett under. Detta är dagen då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada! Herre, hjälp oss! Herre, ge framgång! Välsignad den som kommer i Herrens namn! Vi välsignar er från Herrens hus.” Psalm 118:22-26
Vilken utmaning för Jesus att sjunga ”Detta är dagen” just den här dagen. Gud grep in men definitivt inte som Jesus önskade. Han sjöng ändå. Igenom allt och trots allt tillbad han Fadern. Hans sång är ett ödmjukt exempel för oss alla att följa. Långfredagens smärtsamma rop från Kristi kors kommer från en sång av David direkt hämtad ur Jesu egen sångbok: Psalm 22 ”Min Gud, min Gud varför har Du övergivit mig?”
En av mina bästa vänner låg för några somrar sedan dödssjuk på Sahlgrenska sjukhus i Göteborg. Vänner från hela världen slöt upp i bön. Några av oss åkte dit med våra gitarrer. Vi behövde sjunga oss igenom detta. När han kom rullandes i sin sjuksäng från en avdelning till en annan stod vi i korridoren och sjöng: ”Låt ärans konung nu träda in i ära och majestät Vem är denne konung så väldig och stark? Det är Herren Sebaot. Ärans konung.” När vi var för många för att få plats på vår väns avdelning så stod vi utanför på gatan och sjöng. Hans fru öppnade både fönster och dörrar. Han hörde oss. Folk gick förbi, tackade för sången och undrade om man kunde lägga pengar i något gitarrfodral. Sjuksystrar hörde av sig och tackade för vår insats som gladde deras patienter också. Vi gjorde nog bara det vi behövde göra i det läget. Vi sjöng, bad och grät. Sången påverkade oss och andra. Djupt.
SÅNGENS TID ÄR NU
Det är dags för oss att ”återerövra” den kristna sångens möjlighet igen.
”Min vän säger till mig: Kom, min älskade, min vackra flicka, kom ut! Vintern är över, regntiden är förbi. Marken täcks av blommor, sångens tid är inne, turturduvan hörs i vårt land. Fikonträdet får kart, vinstocken går i doftande blom. Kom, min älskade, min vackra flicka, kom ut! Min duva bland bergets klyftor, i klipphyllans gömsle, låt mig se dig, låt mig höra din röst! Din röst är ljuv, din gestalt så skön.” Höga Visan 2:10-14
Sångens tid är inne. Så står det. Det är dags att sjunga. Igen. Han vill höra din röst. Igen. Så sjung min vän. Sjung!
Mattias Martinson, pastor och lovsångsledare.
För vidare läsning:
Hab 3:17-18
Jona 2:1-3, 9-11
Psalm 150
2 Mos 14-15
Hebr 2:12
Rom 15:9-10
Dan 3:23-24 (läs även gärna tillägget i apokryferna)
Denna artikel publicerades första gångne i Tidningen Lovsång #2/2018
Allt är Guds musik – även om den spelas på olika arenor. Intervju med My Helmner
Med ena benet i popvärlden och det andra i församlingens lovsångstjänst har My Helmner format sin musik. Nu släpps sången Dry bones hos David Media på nya Davids Hjärta-skivan "Hela jorden sjunger ut"
– Vi upplevde att vår församling behövde sjunga ut liv, inte bara vänta på att Gud ska komma och göra saker. Vi behöver också aktivt be och tala ut liv, säger My.
Sången Dry bones är skriven av My tillsammans med Josefin Karlsson och David Persson utifrån bibeltexten i Hesekiel kapitel 37 där profeten, på Guds uppmaning, talar liv in i förtorkade ben. Och det är precis vad My har upplevt genom sången.
– När vi började sjunga den i församlingen märkte vi att saker började hända. Drömmar och visioner väcktes till liv både hos yngre och äldre. Kreativiteten vaknade och det var fantastiskt att se, berättar My.
Sången spelades in och spreds genom Vineyard Nordic Worship. Den har sjungits i flera Vineyardförsamlingar runt om i Norden och flera har hört av sig och berättat om hur en enkel sång kan bli till en kraftfull bön.
– Därför är det jätteroligt att David Media också vill plocka upp sången så att den kan nå ut ännu bredare, säger My.
En musikalitet i två världar
Hon är å ena sidan artist och professionell låtskrivare signad av Sony, å andra sidan lovsångsledare i Stockholm Vineyard. Musiken har alltid funnits där, uppvuxen som My är i ett kristet hem där det var naturligt att sätta sig vid pianot eller gitarren och börja spela.
– Friheten fanns att bara känna sig för och leka runt, och jag har fortfarande ett väldigt naturligt och avslappnat förhållande till musiken. Jag går mycket på känsla och gehör, säger My.
Under tonåren övergick musikintresset till att lira i rockband och där hitta sin egen musikalitet.
När förstod du att musiken skulle bli ditt liv?
– Det var nog efter gymnasiet när jag bestämde mig för att ta musiken seriöst, säger My.
Ett mål att leva på musiken tar form
Flyttlasset gick till Stockholm tillsammans med några kompisar. Projektet blev till ett band, OhHeyMy, och det ena ledde till det andra. Medvetna beslut och mycket arbete gjorde att det plötsligt började hända saker. My och bandet signades av Sony i England. Det låter enkelt, men var ändå en lång resa.
– Man måste lägga väldigt mycket tid på att skriva musik och att utöva den, att hitta ett eget uttryck visuellt. Du skapar ju ett konstverk som du ska sälja in. Att ha människor omkring sig som tror på dig hjälper så klart till, men du behöver också ett mått av tur och tajming, konstaterar My.
Skivbolaget var framför allt ute efter My´s låtskrivande. Mellan 2014 och 2016 bodde hon nästan halvtid i London och skrev massor av musik tillsammans med andra.
– Det var en otroligt intensiv tid, bara första året skrev jag 100 sånger. Jag hade aldrig bott utomlands, aldrig bott själv heller, så det var verkligen att kasta sig ut i det okända. Det var då Gud blev extra viktig, han var det enda i mitt liv som jag kunde känna igen, berättar My.
Att skriva professionellt tillsammans med andra var definitivt något nytt. Att medvetet gå in i en kreativ process tillsammans med människor du aldrig har träffat förut.
– Jag fick lära mig väldigt mycket om social kompetens, hur man samarbetar, under den här tiden. Det är viktigt att vara trygg i sig själv och vad man vill.
Co-writing är ett speciellt hantverk, konstaterar My.
Tiden i London var utvecklande men tuff. My saknade sin församling där hemma och kände sig allt mer splittrad av att leva i två länder. Det frestade också på samvetet att belasta miljön genom täta resor fram och tillbaka. My hade drömt om att ”lyckas med musiken”, men vad innebär det egentligen att lyckas? Hur vet man att man har gjort det?
– Jag hade svårt att ta in och njuta av nuet och jag kände mig mer och mer vilsen. Jag kände liksom inte igen mig själv i musiken som jag skapade, säger My.
Att ge musiken tillbaka till Gud
Efter tre år fattade hon beslutet att återvända till Sverige – och att ge ett helt år till sin församling Stockholm Vineyard.
– Det var som att Gud sa, ”ge musiken tillbaka till mig”.
Jag behövde ta ett steg tillbaka, komma tillbaka till kärnan, hjärtat och glädjen igen. Välja Gud mer medvetet. My skrattar:
– Det var kanske inte det bästa karriärdraget, men för mig personligen var det absolut det bästa.
Bland kristna pratar man ofta om vikten av att leva ett helt liv, att vara samma person på söndag i kyrkan som du är måndag morgon på jobbet. För My har den bilden också gällt musiken. Allt är musik, även om den spelas på olika arenor. – Men det som är viktigt både i pop- och lovsångsvärlden är mitt syfte. Varför skapar jag den här musiken?
Risken finns i båda världar att du hamnar i ett maskinellt producerande. I London tappade jag lite av syftet med varför jag skrev musik. Jag blev helt tom, och den risken tror jag finns i lovsångsvärlden också, säger My.
Att våga börja skriva lovsång
I sin församling känner hon att hon har landat i ett naturligt förhållningssätt till just lovsången.
– Jag har formats i Stockholm Vineyard, jag gick med i ett lovsångsteam, fick ha Tina Hedén som mentor (ansvarig för lovsången i Vineyard Sverige, reds. anm.) och jag fick lära mig mycket om tillbedjan och olika uttryckssätt. Att ställa om och skriva lovsånger var ett stort steg.
– I början vågade jag inte, jag trodde att man måste vara teolog för att skriva lovsånger, men jag har förstått mer och mer att Gud har lagt ner saker i mitt liv som kan bli till välsignelse för andra, säger My.
Något hon verkligen använder är sin kunskap om hur man kan skapa musik tillsammans.
– En del har känslan av att bara ”ladda ner en sång från himlen” men jag hoppas att jag kan hjälpa andra upptäcka vad som händer när vi ber och skapar tillsammans, säger My.
Text: Gabriella Mellergårdh
Foto: Rasmus Smedstrup
FAKTARUTA
Namn: My Helmner
Ålder: 29
Bor: Stockholm, men under covid-19 hemma i Oskarshamn för att slutföra sina socionomstudier på distans.
Familj: Pojkvän, mamma och pappa och syster.
Gör: Egenföretagare som musiker och låtskrivare. Tar socionomexamen om några veckor och jobbar just nu på socialtjänsten i Oskarshamn.
En ledig dag: Jag är väldigt engagerad i kyrkan så jag lägger mycket av min lediga tid i min församling Stockholm Vineyard. När jag är ledig tar jag det lugnt, går gärna långa promenader, läser böcker och dricker kaffe.
Läser just nu: ”Johannesevangeliet för alla” av NT Wright.
Dröm: Att få använda konst och musik för att upprätta människor och vår miljö på ett profetiskt sätt.