"Uppmuntra varandra" av Daniel Röjås

Fika är ett oerhört älskat begrepp i vår kultur och något som besökare från andra länder brukar notera som typiskt svenskt.

De flesta av oss har i ärlighetens namn inte hunnit arbeta särskilt länge på morgonen innan vi börjar fantisera om kaffe i olika varianter och ser fram emot det avbrott i vardagstristessen som det kollektiva fenomenet förmiddagsfikat innebär. I kyrkliga sammanhang skulle man nog kunna säga att fika mer kommit att handla om ett tillstånd än ett tillfälle.Jag hörde Göran Skytte vid ett tillfälle svara på frågan hur han tyckte att det hade gått att vänja sig vid att gå till kyrkan regelbundet, att han tyckte att det gått ganska bra förutom det evinnerliga kaffedrickandet med tillhörande torra sockerkakor som man förväntades ta del av i tid och otid.

När jag för snart 20 år sedan arbetade som ungdomspastor i Sävedalens Missionsförsamling i Göteborg lärde jag känna en man som på ett unikt sätt har förädlat fikastunden till en egen konstart, nämligen församlingens dåvarande föreståndare, pastor Urban Erestam. Denna gemytets mästare hade en förmåga att gräva fram fikabröd ur bortglömda frysar och outforskade kylskåp som slog omgivningen med häpnad. Bullpåsar från julmarknaden året innan, överblivna sockerkakor från olika decenniers symöten och rulltårtor med alltmer skiftande färgskalor grävdes fram med stor frenesi medan kaffearomen spred sig från den inkörda kaffebryggaren. När vi övriga vid bordet dömde ut olika fikabröd som otjänlig människoföda och föreslog att Anticimex skulle få ta sig an dessa bakverk hade Urban ett uttryck som han ständigt använde med stor inlevelse:

”Nej det är ingen fara med fikabrödet. Det behöver bara en ryggsmekare i mikron så blir det som nytt igen.”

Efter 30 sekunder (i svåra fall upp till en minut) på full effekt i mikron hade undret skett och gamla bullar och kakor som återfått sin lyster sveptes ner med skummande kaffe i ansenliga mängder. Varje kaka och bulle hade i Urbans ögon sitt unika värde och existensberättigande.

Den senaste tiden har jag i mötet med människor i olika sammanhang tänkt på hur vi alla är i behov av en slags ryggsmekare i mikron på olika plan. Det är så lätt att se på sitt eget och andras liv och tänka att det saknar både den smak och form vi önskar att det skulle ha. När krukmakaren ser ner i lergropen ser han det jag inte ser. Han ser änglar, skålar och vackra vaser som han kan forma av materialet och börjar bearbeta det. På samma sätt tror jag att Gud ser på våra liv oavsett hur misslyckade och nedkörda i skorna vi än kan känna oss. Han ser allt det som vi skulle kunna bli och så börjar han arbeta med oss med sina varma kärleksfulla händer.
Vad är det som kan få oss att tina upp och känna oss sedda och värdefulla? Vad är det för andlig och mental ryggsmekare i mikron som vi behöver för att räta på oss och bli de människor vi är tänkta att vara?

Jag tror att denna ryggsmekare i mikron stavas uppmuntran.

Jag har hittills aldrig mött någon som sagt att de fått så mycket uppmuntran att de inte längre orkar bära bördan av alla människors vänliga ord till dem. Jag skulle därför vilja uppmana oss alla att under nästa fikapaus ta oss en allvarlig funderare på hur vi kan bidra till en social klimatförändring där vi med vår blick och med våra ord bidrar till en atmosfär där människor känner sig sedda, älskade och uppmuntrade.

Daniel Röjås

Foto av Kelly Sikkema