Musik kan skära hål i mörkret. Ett samtal med Michael Jeff Johnson

Musik kan skära hål i mörkret Det barn som kliver in i ett visst hus i Sävedalen utanför Göteborg hör med stor sannolikhet sin kompis pappa Michael sjunga i köket medan han vänder fisken i stekpannan.

”De dagar själen ligger i våg har jag helt enkelt svårt att låta bli att sjunga”, säger Michael Jeff Johnson.
Michael är född och uppvuxen i Småland 1972. Han är frilansande musiker, och fungerar dessutom som skribent, körledare och lovsångsledare. Under många år arbetade han med musik i Equmeniaförsamlingen i Sävedalen, och numera är han lärare några dagar i veckan på musikgymnasiet Rytmus i Göteborg. Michael och familjen tillhör och medverkar fortfarande ideellt i Equmeniakyrkan.
Sedan 2005 har det blivit sex album, varav samtliga är utgivna som noter, på hans eget förlag Studio Edith.

Förkunna med sång och musik

Jag träffar Michael för första gången i samband med en konferens i Ryttargårdskyrkan i Linköping. Vi fikar vid ett av de runda borden. Michaels föredrag ska handla om att förkunna med sång och musik. Han skrattar och drar ödmjukt handen genom håret när vi kommer överens om att jag ska försöka skriva något.
När alla åhörare har samlats i det angränsande rummet och Michael börjar tala blir det tyst. Vi anar att här står en kille som inte bara spelar piano sedan fyraårsåldern, och som när han härmade Per-Erik Hallin övade i de svåraste tonarterna, eftersom familjens skivspelare gick för långsamt och sänkte musiken en halv ton. Som inte bara sjunger så där försommarklart och rent som Ted Gärdestad. Som älskar ord, och med sin musik rör sig i ett land mellan Hillsong och Lars Winnerbäck, enligt honom själv.
Michael Jeff Johnson vill framför allt dela med sig – inte av färdiga manualer angående vare sig tro, gudstjänst, lovsång eller sin egen musik, men av vad han varit med om och funderat över under många år.
Michael ser gudstjänsten och all dess sång och musik som en motkraft till konsumtionssamhället, där vi ofta är passiva mottagare av artisteri och konst. I stället är vi alla med och ”gör” gudstjänst.
Målet som körledare, till exempel, är för Michael inte att visa upp vad kören har övat in under de senaste veckorna. Kören kan i stället vara vägledande i lovsång. ”Lovsångsteam i all ära, men det finns en odiskutabel kraft i att använda körsång i gudstjänsten, om vi är medvetna om uppdraget”, säger han.

Lovsång som bröd

Med inspiration från Apostlagärningarnas andra kapitel i Bibeln beskriver Michael den kristna gemenskapen som något som formas lika mycket i hemmet som i templet – det vill säga mellan människor lika mycket som i relation till Gud.
”Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd”, återger Michael ur första Korinthierbrevet.
”Vi har tappat lite av gudstjänstgemenskapen, på grekiska koinonia. Gudstjänsten och den kristna tron är ett delande, ett bröd. Vi skickar Jesus mellan varandra”, säger Michael. Inte lika bokstavligt som i nattvarden, men ändå.
Förutom det direkta tilltalet till Jesus vänder sig ofta Michaels texter till ett mänskligt ”du”. Ungefär som Ingemar Olssons Du vet väl om att du är värdefull? Det enda vi behöver göra är att räcka ut en hand efter det där brödet, säger Michael.

Om du inte får falla i Jesu armar,
vems armar ska du då falla i?
Han går aldrig förbi dig,
han vill för evigt vara din.

Ur ”Han går aldrig förbi dig” (Allt vi skulle kunna bli, 2005)

Oriatio – att tala inför Gud och människor

Sånger som vägleder och uppmuntrar benämner Michael ibland kommunikativa eller förkunnande sånger.
Ändå, säger Michael, är det inte så enkelt med begrepp och benämningar. Det finns ett ord på latin, berättar han, oratio, som betyder både att tala och att be – att samtidigt tala inför människor och inför Gud. Sånger som berättar om Guds närvaro öppnar samtidigt för den, reflekterar Michael.
”Jag tänker inte ut vilka sånger som behövs eller som folk vill ha, utan skriver utifrån mitt behov av att skapa och göra något av allt det som finns inom mig. Jag skriver helt enkelt fram det,” förklarar han.
När Michael bara var 27 år gick hans pappa bort. Han berättar om gråten utan slut. Men så var det som om en sorts inre musik stilla började sjunga inom honom. Han beskriver det som att musiken började skära hål i mörkret.
Den ena sången som kom över honom var ”His eye is on the sparrow, and I know he watches over me”. Den andra sången var de märkligt förtröstansfulla ord som skrevs av affärsmannen Spafford (1828–1888) efter att hela hans familj – fru och fyra döttrar – omkommit i en fartygsolycka: ”It is well with my soul”.
På samma sätt är det, tänker jag, med Michaels texter. De kan nog faktiskt skära hål i mörkret. De leder in i gemenskap, ut ur ensamhet.

Jag sitter vid din säng tills du somnar
som muren mot en blek och okänd värld.
Ingenting ska nå dina drömmar
som inte gör dig stark och vill dig väl.

Jag är din mur om jag får.
Ingenting, ingenting kommer här förbi.

Ur ”Mur” (Jordens lägsta punkt, 2017)

”Fina lovsånger”

Ibland får Michael uppskattning för sina ”fina lovsånger” eller för att hans musik ”presenterar kristen tro så väl”. Men det går inte att definiera på ett så avgränsat sätt vad han gör, enligt honom själv.
Alla de 70 texterna i boken har en hänvisning till ett speciellt bibelord, ofta i Psaltaren. Några har ändå undrat varför Michaels texter inte handlar om Jesus. ”Men de gör ju det!” utbrister han. Den som lyssnar hör fraser som ”jag ska sjunga ditt namn för min själ”, ”ditt vackra namn” och ”säg mig allt om Jesus”. Ofta finns ett du, samma tilltal som många förknippar med lovsången och bönen. Och i ”orden, musiken, alla pauser och mellanrum” vill Michael att namnet Jesus ska lysa igenom. ”Jesus Kristus är min sång”, säger han.
Michaels texter innehåller oftast inte ord som lova, ära och tillbe. Ett tema som ofta återkommer i Michaels sånger är längtan efter ett liv som inte styrs av rädsla och självförakt, efter att få upptäcka vem jag är i Guds ögon, och att få vila och växa i den blicken.

Jag minns när ingenting blev allting.
Det var hos dig som det fick form.
Det var i din blick som det växte,
det var med dig som dagen kom.

Det blev kväll och det blev morgon
som om allt inte var sagt ännu.
Jag gav upp för länge sedan
men det gjorde aldrig du.

Ur ”Här kommer sångerna igen” (På andra sidan av en storm, 2014)

Förtätad tillbedjan

Jag tänker att texterna på Michael Jeff Johnsons sex album inte har en fast och färdig betydelse, utan öppnar för olika tolkningsmöjligheter i olika tider och vid olika lyssningar. Michael håller med om det. Men för honom handlar egentligen alla sånger om Jesus, berättar han.
Den som lyssnar kan ibland ändå höra en hyllning till en älskad person, ett mänskligt ”du”, i till exempel Det är dig jag kommer hem till, Gå ingenstans och Om jag håller din hand. Med den sista vill Michael berätta om sitt beroende av att hålla i Guds hand – bara då är det möjligt som annars inte skulle vara det.
Michaels texter skulle kunna beskrivas som poetiska, förtätade lovsånger. De målar naturscener, beskriver, berättar. De ställer frågor och vädjar, lämnar mellanrum för egna tankar.
Gud är ingen avdelning för sig i Michaels sånger. Hans språk är vardagens språk. Överallt där vi människor är, arbetar och längtar, finns Gud. I alla rum finns tillbedjan och enheten mellan mig och Gud – överallt är jag sedd. Så tänker jag när jag lyssnar:

Du är annorlunda, du är speciell,
går ofta ensam och har inget hem.
…
Det finns dom som önskar dom ägde ditt mod,
ägde din ärlighet, din barnsliga tro.

Nu finns det en som bär dig, som viskar ditt namn,
någon du gläder på djupet, med att bara finnas till,
som finns vid din sida när andra vikt av,
som älskar dig gränslöst utan några krav.

Ur ”Den sången är du” (Allt vi skulle kunna bli, 2005)

”Vi är många”

Jag vill lära mig till slut att älska som du gör.
Det finns ingen annan väg genom allt som bara dör.
Det finns krafter här i världen som ingen orkar med,
som ingen orkar slåss mot, som bara river ned.

Jag vill lära mig att hålla ut.
Jag vill lära mig att älska som du,
till slut.

Ur ”Älska som du” (På andra sidan av en storm, 2014)

Innan vi går hem från föredraget sätter sig Michael vid pianot och sjunger en av sina sånger, ungefär som om han vill skicka med ett rykande färskt bröd.
”Vi är många, många som vill sjunga sönder allt mörker”, säger Michael.
Jag håller med.

Text: Sofia Wastesson
Foto: Katarina Johnson

Denna text publicerades först i Tidningen Lovsång nr 2/2019