Våga vidga vyerna i församlingen - om musikalisk mångfald i gudstjänsten.

En intervju med Sven och Maria Brengesjö

–Jag ber med min fiol, säger Maria, och min bön är att mina toner ska nå fram till någon.
Det är tydligt vad Sven och Maria vill – att människor som håller på med musik i kyrkan idag ska våga vidga vyerna, och att det ska bli fart på improvisation och skapande.

I Örebro bor Sven och Maria Brengesjö, födda 1972 och 1971. Vi möts i hemmet mitt i sommaren, en tid efter trebarnsfamiljens flytt från Göteborg. Sven arbetar som slöjdlärare och Maria jobbar som utvecklingsledare för barn och unga på länsmusiken i Örebro.
Sven berättar att han lovsjunger spontant under kajakpaddlingen på fjällsjön, inför de stora vidderna. – Då kan jag ropa halleluja!
Dansen i ensamhet blir ofta Marias tillbedjan. – Då tänker jag inga tankar och låter mig inte värderas utan jag bara är i rörelse tillsammans med Gud.

EKUMENISK BAKGRUND
Förutom att paret är vana vid sång, körledning och orkesterledning, spelar Maria fiol och Sven trumpet. De har en bred kyrklig bakgrund. Svens första andliga hem var Pingstkyrkan i Habo. Under många år tillhörde Sven och Maria Saronkyrkan i Göteborg, som är en del av Evangeliska frikyrkan (EFK), och senare Missionskyrkan på Hönö. Nu tillhör Sven och Maria Filadelfia eller ”Filla”, som är en EFK-församling och dessutom Marias uppväxtförsamling i Örebro. Båda är ideella musikledare i församlingen. Utöver det spelar Sven i Frälsningsarméns musikkår.
– Vilket samfund vi kristna tillhör spelar inte så stor roll idag, säger Sven, det ligger på ytan. När Sven gjorde vapenfri militärtjänst och träffade många kristna från olika samfund märktes det extra tydligt att det var personligheten som räknades.

MANNA – EN PLATTFORM
Det var göteborgsgruppen Manna som sammanförde Sven och Maria, en grupp som formades utifrån musikhögskolans bönesamlingar.
– Du och jag bad mer tillsammans än vi pratade, skrattar Maria när hon berättar hur hon lärde känna Sven. Gruppen blev en samling goda vänner, förenade av musiken, men ville också bidra till att människor fick lära känna den kristna tron. Som ett av flera lovsångsteam i Saronkyrkan gav gruppen ut CD-skivor (David Media) och medverkade ibland annat på Hönö- och Torpkonferensen. Alla i gruppen var vana att spela jazzmusik eller annan afroamerikansk musik, och gjorde också konserter.

Manna var en improvisatorisk plattform. Formen var fri. Karaktären på låtarna kunde förändras – en lovsång som brukade vara lugn kunde plötsligt få ett ”beat”, eller tvärtom. Sven beskriver glädjen i att få spela med personer som är trygga i att gå utanför ramarna, utanför det förväntade.
– I olika församlingar och sammanhang är det mer eller mindre definierat vad som är lovsång, konstaterar de. Sven och Maria har ofta rört sig i gränslandet mellan vad som brukar ses som ett lovsångsteam och inte.

KÖR OCH MUSIKKÅR

– Egentligen är det inte någon skillnad på hur en kör och ett lovsångsteam fungerar, säger Maria. Alla i en kör har ett ansvar. Körledarens roll är att lyfta och locka fram något hos de sjungande. Kören är ett instrument för lovsång!

– Det går inte att dela upp det så enkelt, så att kör eller orkester är en sak och lovsång en annan, fortsätter Sven. Vissa fokuserar helt enkelt mest på musiken, medan för andra är det tvärtom. Vi vet så lite om vilka som ber eller tillber Gud i sitt inre, eller lever ett kristet liv. Det är inte vår sak att avgöra.
Musikövningen på Frälsningsarmén är för Sven en form av bön, som en retreat. Under övningen spelar man mycket musik, men läser också ur Bibeln och ber. Att öva på ett särskilt slutackord kan ibland ta tio minuter. – Jag älskar att det kan få vara så också! utbrister Sven.
– Gud blåste in liv i människan. Vi får också blåsa in liv i gudstjänsten med våra blåsinstrument. Det är teologi för musikanter.

Blåsmusiker är svältfödda på andlig uppmuntran! De får ofta höra att de är en tradition, en kvarleva eller ett pittoreskt inslag. – Men varför skulle de hålla på söndag efter söndag om det inte var på riktigt för dem? Musikkårer av det här slaget kanske inte kommer att finnas för evigt – men så länge de finns, låt dem vara med på riktigt!
Variation gör gudstjänsten mindre ensidig, förklarar Sven och Maria.
– Det har alltid varit ett ideal för oss att bryta upp lovsången, säger Sven, och försöka gestalta lovsång på olika sätt.
– Det är så många som vill veta precis vad de kan förvänta sig – de vill ha ett ”vanligt lovsångsteam”. Men måste det vara på ett visst sätt? frågar Maria.

BEGREPPET LOVSÅNG BLIR SMALARE
– Det verkar som om begreppet lovsång håller på att bli smalare, i stället för bredare, funderar Sven.
– Hillsong-traditionen förenar all frikyrklighet, vilket är positivt. Ibland är det mycket bra texter, särskilt på engelska. Men genremässigt blir det enahanda. Att det ska vara ett klassiskt popband, det är ett visst sångideal och språkligt ideal.
– Lovsångsledare talar om frihet, men många känner sig ändå styrda, berättar Maria. Hon och Sven försöker hämta sånger ur en mängd olika traditioner. Om de inbjuds att leda lovsång i ett sammanhang, brukar de säga att då vill de göra ”sin grej”. Låta en stråkkvartett eller och brasskvintett ackompanjera, till exempel. Om någon ska vilja lära sig att spela till exempel klarinett, måste ju någon annan någon gång stå där framme och spela.

KRITIK OCH UPPMUNTRAN
Paret berättar att de har fått dels positiva kommentarer, som ”äntligen” och ”ni är som ni är”. Andra har varit kritiska: ”Ni har ingen tydlig ledare i gruppen”, ”det här är inte lovsång”, ”det här är för mycket konsert”, till exempel.
– Det har stundtals känts tungt, och då är det viktigt att vara några som stöttar varandra. Men det har hela tiden också funnits uppmuntrande människor som har klivit fram ur skuggorna, poängterar Sven. Ibland finns en rädsla för det konstfulla.
– Det som är välrepeterat upplevs som stelt, men det konstfulla kan också vara spontant, inspirerat och andefyllt, säger Sven.
Paret menar att båda idealen borde kunna finnas samtidigt – det konstfulla och det enkla. Här påminner de varandra om hur enkla sånger de faktiskt brukar använda när de leder lovsång. En favorit är Margareta Melins ”Kristus i mig är en källa till liv”, som idag finns i Psalmer i 2000-talet, och sångerna från Taizé eller Iona.

TRONS SPRÅK KAN SE OLIKA UT
Variation i gudstjänsten kan också innebära att alla inte hela tiden sjunger tillsammans, och olika slags texter.
– En ensam person som sjunger om en smärtsam erfarenhet av livet väcker bön och gudslängtan, framhåller Maria. Enligt Sven och Maria fattas det inte begåvade människor som kan skriva riktigt bra sånger idag med ett varierande språk. Det borde finnas anställda i kristna samfund och på förlag vars enda uppgift vore att ge ut nytt material, föreslår de. Innan Sven skjutsar mig till tåget i Örebro, sammanfattar Maria vårt samtal:
– Vi måste kunna kommunicera med sånger, och våga ta med en vän till gudstjänsten. Om vi inte utvecklar den kristna sångens språk så har vi inte längre något språk för tron.
Vad gör vi då?

Text: Sofia Wasstesson
Bild: Carolin Freiholtz

Denna intervju publicerades förs t i Tidningen Lovsång #1/2018