Anden, skapelsen och min frihet

Vad det innebär det att vara ledd av Anden?
Kanske kommer du från ett sammanhang där det betonas. Kanske har du knappt reflekterat över det.
Kanske är din bild att det primärt handlar om att höra Guds konkreta tilltal i en viss situation.
Kanske har du, om du lett lovsång, upplevt Andens närvaro på ett tydligt sätt.
Någonting händer. Men vad? Och hur kan vi förstå det?

I Gamla testamentet, och kanske särskilt i Psaltaren kan vi få ledtrådar till vad det innebär att vara ledd av Anden, och jag vill i den här artikeln därför ta min utgångspunkt i en psalm. Psalmen jag tänker på är Psalm 104, och om du följer med ska jag försöka bena ut vad jag tror den säger oss om kreativitet, och om den Ande som vill föra oss ut i frihet. Vi börjar från början.

PS. 104 – EN SKAPELSEHYMN
Psalmen kan beskrivas i termer av en hymn, en lovprisning med tydligt skapelsefokus. Gud, Skaparen, är den som lovprisas, och sättet Gud lovprisas på är djupt förankrat i den dåvarande samtidens sätt att relatera till världen. Forskare har pekat på likheter mellan Psalm 104 och en hymn som en farao (en egyptisk kung) vid namn Akhenaten skrev till solguden Aten. Forskare har också pekat på att det bildspråk som används, särskilt i relation till hur Gud skapar jorden, i mångt och mycket överlappar med skapelsemyter från det antika främre orienten. Det finns dock några avgörande skillnader.

Rent konkret skulle man kunna dela in Ps 104 i tre större delar och en avslutande lovprisning. Vi ser fort att psalmen fokuserar på världens skapelse. Men Guds skaparhandling beskrivs inte på samma sätt som i 1 Mosebok. Där skapar Gud genom sitt ord. Här skapar Gud genom att vinna seger. Havet flyr för Guds rytande. Ordet som används för rytande – ge’arah – kan också betyda tillrättavisning, förmaning. Skapandet innebär gränsdragningar. Om vi då ställer texten i dialog med den samtid i vilken den är skriven står det klart att här korrigeras samtidens föreställningar. Vi kan läsa i antika skapelsemyter (till exempel Enuma Elish, Athrahasiseposet eller Baalscykeln) om hur gudar kämpar mot kaosmonster, ofta förknippade med vatten – kaosvatten. Genom att de besegras skapas möjlighet till liv. I skapelsemyten Enuma Elish dräper guden Marduk havsdraken Tiamat, delar henne och skapar världen. Men i vår psalm finns inget motstånd. Det havmonster som omnämns, Leviatan, kämpar inte mot Gud, snarare tumlar han runt och leker i djupen. Ofarlig och harmlös. Skapad av Gud.

VINDEN OCH KAOSET
Skapelsen genomsyrar alltså psalmen, men jag vill särskilt fästa vår uppmärksamhet vid att beskrivningen av Guds skaparhandling förstås som en stormteofani. Vinden – ruach – bär fram Gud (v. 3), vindar blir Guds sändebud (v. 4). Här anar vi något viktigt. Ordet för ande är samma som ordet för vind. Anden är grundläggande någonting som liknar vinden. När Gud skapar driver vinden undan kaoset. Det är också en stark stormvind – ruach elohim – som möter oss i 1 Mosebok.

Att Gud skapar genom att betvinga och sätta gränser för kaoset får också som följd att skapelsens ordnande – möjligheterna för liv – är beroende av att Gud upprätthåller dessa gränser. Hotet om att de farliga vattnen ska återgå finns ständigt där. Och detta tema återkommer inte minst i 1 Mosebok. Kaosvattnen sköljer åter över hela jorden i berättelsen om Noa. Folket leds fram till vattnet i samband med uttåget ur Egypten och en stor vind skapar möjlighet för nytt liv på andra sidan. Andens vind leder folket ut i frihet. Skapelsen är alltså beroende av Guds herravälde. Gud skapar genom att ordna och sätta gränser.

Detta beroende, denna grundläggande relation mellan den ordnade världen och Guds herravälde når sin kulmen i vers 24–30:

24 Otaliga är dina verk, o Herre!
Med vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av vad du skapat.
25 Där är havet, det väldiga, vida,
med en myllrande skara utan tal
av djur både stora och små.
26 Där stävar skeppen fram, där är Leviatan,
som du skapat till att tumla om i djupet.
27 Alla sätter sitt hopp till dig,
du skall ge dem föda i rätt tid.
28 Du ger dem, och de tar emot,
du öppnar din hand, och de äter sig mätta.
29 Du döljer ditt ansikte,
och de blir förskräckta,
du tar ifrån dem deras ande [ruach],
och de dör och blir åter till mull.
30 Du sänder din ande [ruach], då skapas liv.
Du gör jorden ny.

Skapelsen är beroende av Gud, för det är Gud som förser med föda. Ytterst är det Gud som ger liv. Vers 29–30 är två viktiga verser. Här får vi hjälp att förstå.

Du kanske har märkt ibland att när vi försöker fånga något av Guds verklighet så räcker språket inte riktigt till. Vi behöver måla större och med klarare färger.

I Psaltarens psalmer syns det genom att det ofta är så att den andra delen av en vers på något sätt för vidare tanken i den första delen. En slags upprepning. Något som inte gick att fånga i en enkel mening ställs istället i dialog med en annan. Ibland genom att den säger samma sak. Ibland genom att den säger något motsatt. Resultatet är poesi. Konst. En plats där vi inbjuds att delta. Där vi inte längre kan vara åskådare. Vi måste engagera oss.

INFÖR GUDS ANSIKTE
I vers 29 står ”du tar bort deras ande” parallellt med ”du döljer ditt ansikte”. Guds ande förstås alltså bäst som Guds närvaro, och här får vi plötsligt upp ögonen för långt fler psalmer. Om Guds ande är den som ger liv, och om Guds ande är Guds närvaro förstår vi plötsligt varför psalmisten så ofta längtar efter att få träda fram ”inför Guds ansikte”. Längtar efter att Gud ska andas på dem. Vända sitt ansikte till dem och ge dem frid, ge dem liv. Så vad händer när Gud vänder bort sitt ansikte? Man får inte längre tillgång till anden, andedräkten. Avsaknaden av den andedräkt som i 1 Mos 2 andades på den första människan så att hon inte längre var stoft gör att det skapade nu dör och återvänder till stoft. Det finns en central och avgörande relation mellan det skapades ande(dräkt) och skaparens ande(dräkt). När Gud andas skapas liv.

Så vad innebär vers 30? Vad innebär det att jordens ansikte förnyas? Här finns något intressant i hebreiskan. Ordet för framsida, yta och ansikte är samma – paneh. När Gud vänder sitt ansikte mot jordens ansikte så förnyas jorden. Blickarna möts. Relationen mellan Gud och det skapade är återställd. Anden uppehåller skapelsen. Vinden bringar kaoset på flykten.

ANDNINGEN OCH SKAPELSEN
Psalm 104 lär oss alltså någonting viktigt om Gud och Guds ande. Världen är beroende av henne. I varje stund finns världen för att den erfar Guds livgivande närvaro. Världen har inte i sig självt förmågan att ge liv. Detta är en gåva från Gud. Guds andetag är den lunga som uppehåller skapelsen. När Gud vänder sitt ansikte till oss och andas sitt liv på oss är det alltså en skapelsehandling.

Guds skaparkraft. Guds livgivande närvaro är ytterst den som befriar. Som för ut i frihet.  Vinden i ryggen kan hjälpa oss att hålla riktningen. Men samtidigt så jagar den oss. Kan man säga så? Lyssna på vad den kanske mest välkända psalmen av dem alla säger. Psalm 23. I Bibel 2000 översätts vers 6 så här:

Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

I grundtexten står där egentligen inte att godhet och nåd ska följa. Det står att godhet och nåd ska förfölja. Jaga. Nåden jagar in psalmisten i Guds närhet. In i Herrens hus. Så länge hon lever. Ja, självklart, för om psalmisten lämnar Guds hus lämnar hon Guds närhet. Och det är bara där det finns liv. Precis som vinden delade på kaosvattnet så att Mose kunde leda Israels folk ut ur slaveriet leder Guds ande i varje stund människan ut i frihet.

DANSA UT I FRIHET
Här finns någonting vackert och utmanande på samma gång. För är det inte så att Gud har skapat människan till sin avbild? Har inte vi också getts en andedräkt? Har vi inte genom det också dragits in i Guds skapande? In i Guds kreativitet? Ande och skapelse hör ihop. Liv och frihet. Det finns något lekfullt över det. I 1 Mos 1 skapar Gud genom sitt ord. Sätter gränser, ger namn.

I 1 Mos 2–3 andas Gud liv in i människan. Låter människan namnge. Låter henne andas på sin omgivning. Hon kan det för att Gud har lekt. Format och skapat med sina händer. Med en konstnärs kreativitet.

I Ords 8:30–31 talar visheten. Vid begynnelsen skapades hon, och talar om det som att hon var ”som ett barn hos honom. Jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde mig med människorna.”

Vad innebär det att vara ledd av Anden? Jag tror att när Andens vind blåser på människan så dras hon in i en värld full av färg, form och kreativitet. I en värld där leken och utforskandet är en central del. Där våra ord och bekännelser inte alltid räcker till. Därför är poesin så viktig i Gamla testamentet. Charity Bowman Webb formulerar det så här:
”for us to be able to unravel the mysteries of God, we must come closer; we must form relationship and seek [God] for the answers and understanding, and in this process we transform”.

Vi har fått ett inbjudningskort. Vill du vara med i dansen? I dansen ut i frihet?

Text: David Davage
Bild: Gurbir Grewal

Denna artikel publicerades första gången i Tidningen Lovsång #2/2018