Debatterna om lovsång har fört med sig en del påståenden som upprepats så ofta att vi närmast tar dem som sanningar, trots att de har lite eller obefintligt bibelstöd, skriver David Davage.

Vad är lovsång? I den kristna gudstjänsten har lovsången alltid varit en omistlig del. Samtidigt är den ofta omdiskuterad. Medan några förknippar lovsång med avgörande gudsmöten tänker andra att den strömlinjeformar våra musikaliska uttryck. Hur blev det så? Det räcker att skrapa lite på ytan för att se att ett grundläggande problem är att begreppet lovsång används på många olika sätt. Vi menar helt enkelt inte samma sak, och resultatet blir att vi talar förbi varandra. Lovsång blir någonting som både skapar samhörighet och orsakar stora debatter. Så hur tar vi oss vidare? Går det att hitta ett gemensamt språk?

Som alltid när Guds folk står inför viktiga vägval är det avgörande att vi stannar upp och låter oss utmanas av Guds ord. Vägen framåt går genom att vända blicken bakåt, mot den stora berättelse som vi som församling är indragna i. Vi behöver fråga oss vad Bibeln har att säga oss om lovsång.

Inte så att vi letar upp bibelverser som stöder just vår egen tes, snarare så att vi låter oss utmanas av det större vittnesbördet. Och jag tror att vi behöver göra detta tillsammans. För vi har mycket att upptäcka. Inte minst kan Psaltaren få bli en rik källa att ösa ur. Här har vi nämligen fått ett gudsinspirerat exempel på vad lovsång är. Vi har fått en lovsångsbok, och i mötet med denna psalmsamling kan vår blick få riktas om. Vi kan få hjälp att skala bort en del onödigt bagage. För visst är det så att våra debatter om lovsång har fört med sig en del påståenden som upprepats så ofta att vi närmast tar dem som sanningar, trots att de har lite eller obefintligt bibelstöd? Samtalet har helt enkelt blivit genomsyrat av myter. Vad menar jag?

Låt mig förklara genom att först återvända till detta med det gemensamma språket. Vad är lovsång?

Jag menar att lovsång bäst förstås som tonsatt bön.

Bön för att den drar oss in i en större gemenskap, in i en dialog med Gud och varandra. Tonsatt för att ordet tydligt innefattar ”sång”. Som tonsatt bön är lovsången alltså tänkt att hjälpa oss att be. Tillsammans.

Utgår vi från en sådan definition ser vi snart hur mycket faller på plats. Dels ser vi att lovsång och tillbedjan inte är samma sak. När Bibeln talar om tillbedjan är det i regel på två sätt: antingen som stunder av intimitet med Gud där vi faller ner inför Herren (t.ex. Ps 5:8), eller som att vi på ett mer allmänt plan böjer oss inför Gud och ber honom vara Herre över hela våra liv (t.ex. Joh 4:21–23). Vi kan alltså tala om tillbedjan som någonting som kan äga rum då vi lovsjunger. Vi kan också tala om lovsång som ett av många möjliga uttryck för tillbedjan.

Men här finns fler upptäcker att göra. Om vi förstår lovsång utifrån Psaltaren ser vi också att lovsången – den tonsatta bönen – aldrig bara kan vara ”lov”-sång. Lovsång är inte bara sånger som lovar eller prisar Gud. Sådana sånger kan vi istället kalla för hymner. Nej, lovsången rymmer mer, precis som Psaltaren rymmer mer. Här samsas nämligen hymner med protestpsalmer, med tacksägelsepsalmer, vishetspsalmer och mycket mer. Lovsången reduceras inte till en hyllningskör. Den blir istället en respons på både Guds närvaro och Guds frånvaro. Den hjälper oss att formulera vår tro i alla livets situationer.

Det är avgörande att vi får tag i detta.

Att lovsång skulle vara en genre är en myt.

Det innebär att vi inte ska använda ”lovsång” när vi pratar om musikstil eller instrumentering. Här är det bättre att vi använder ord som vanligtvis beskriver just detta: orgel, piano, elgitarr, soft pop-rock, strängmusik och så vidare. Lovsången måste kunna rymma allt detta, och ska därför inte reduceras endast ett av dessa uttryck.

Även om denna
myt är väldigt utbredd är den inte den enda. Förstår vi lovsång som tonsatt bön och grundar denna förståelse i Psaltaren får vi snart syn på fler. Har du till exempel någon gång hört någon säga att lovsång är en förberedelse för predikan? Eller att lovsång bara är för de unga? Tänker du kanske att lovsång bara har med gudstjänsten att göra? Eller att lovsångsledare är som Gamla testamentets leviter som står i främsta ledet och utkämpar andliga strider? Kanske har du hört att det finns sju hebreiska ord för att prisa Gud?

Jag vill påstå att inget av detta har stöd i Bibeln. Mycket av detta skapar istället onödiga hinder i våra gudstjänster. Vi behöver därför reflektera på nytt. Tillsammans. Ytterst tror jag att vi behöver få tag på lovsångens grundläggande funktion. Så att vi kan göra upp med en av de mest seglivade myterna: att våra lovsånger ”bygger Guds tron”. För det är ju egentligen tvärtom: Guds tron är grunden för våra lovsånger! Detta är vår bekännelse och vårt hopp. Vi behöver därför låta oss vägledas av Ordet, så att vi tillsammans med alla heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap (Ef. 3:18–19). Så kan den tonsatta bön få formuleras som riktar vår blick mot Gud, konungen. I Kristus, herren. Genom Anden, hjälparen.

David Davage, teolog och författare till boken 7 myter om lovsång

Denna text publicerades först som ett debattinlägg i Tidningen Dagen 3 november 2020 och kan läsas här “Gör upp med myterna om lovsång”