Upphovsrätten ökar mångfalden

Upphovsrätten ökar mångfalden

Året var 1846. Jean Maurice Bourges, kompositör till succéoperan Sultana, roade sig en kväll på restaurang Ambassadeur med sina vänner. Restaurangen lockade besökare med levande musik och Jean Maurice gladdes åt att hans musik spelades hela kvällen. När det var dags att betala så föreslog han en deal – musik mot mat. Restaurangens ägare vägrade och det slutade med en rättegång som Jean Maurice vann. En av många viktiga delsegrar i kampen om att skydda upphovspersoners rättigheter.

Hans Lindetorps debattartikel i tidningen Dagen (30/7) (fungerar tyvärr inte att länka till Dagen) om att dagens upphovsrättslagstiftning hotar mångfalden i den kristna musiken är intressant och utmanande men på i princip varje punkt har jag en annan åsikt än Lindetorp.

Eftersom artikeln är skriven av en svensk musiker och låtskrivare och publicerad i en svensk tidning så får man nog utgå från att när den kristna musikindustrin nämns och ifrågasätts så gäller det även den svenska delen av denna s.k. industri. Det är ju ofrånkomligt att undertecknad, som sedan 1983 arbetat heltid med ”kristen” musik inte är helt neutral men vill redan här försäkra att innehållet i denna artikel inte ska ses som ett försvarstal utan som en väl grundad åsikt.

Lindetorp är starkt kritisk till dagens Upphovsrättslagstiftning och hur den påverkar musikutbudet i kyrkan i Sverige. Den första Upphovsrättslagen i Sverige kom 1909. Vi pratar om en rättighet som är grundlagsskyddad. Min åsikt är att vi ska vara oerhört tacksamma för att den finns och det skydd den innebär för både upphovspersonens rättigheter och sången med dess innehåll.

Varför är Upphovsrätten så viktig?
I samband med den franska revolutionen avskaffades de privilegier som publicister, tryckare och andra tidigare haft. Genom en ny upphovsrättslag fick upphovspersonerna själva rätten till sitt skapade verk. Den rätten uppkommer i samma stund som ett verk skapas och ger låtskrivaren en ideell och en ekonomisk rätt till sin skapelse. Den ideella rätten innehåller bl.a. en så kallad respekträtt vilket till exempel innebär att upphovspersonen har en rätt att slippa se sitt verk ändrat på ett kränkande sätt.
Ex att någon tar en omtyckt kristen sång och skriver en vulgär text. Eller att någon översätter en sång men väljer att “ förbättra” texten, kanske även ändra det teologiska innehållet. Den ekonomiska rätten gör att ingen kan tjäna pengar på en komposition utan att upphovspersonen får en del av ersättningen. Fullt rimligt. Idag ses upphovsrätten som en mänsklig rättighet (FN: s deklaration 1948) och den står med i den svenska regeringsformen som en del i de grundläggande fri- och rättigheterna tillsamman med bl.a. allemansrätt, tryckfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet.

Jag har lång yrkeserfarenhet av att arbeta med kyrkans musik och min bestämda uppfattning är att lovsången inte “styrs” av upphovsrätten. Snarare tvärtom.
Upphovsrätten hjälper, uppmuntrar och möjliggör skapandet av nya sånger till glädje för musiker, låtskrivare, textförfattare, notskrivare, arrangörer, musikförlag och skivbolag. Vårt bolag, David Media, skulle inte existera om inte Upphovsrätten fanns. I Sverige är det svårt att tjäna pengar på “kristen musik” (vad nu det är?). David Media existerar för att de samfund jag tidigare arbetat för lagt ner sin musikutgivning. Listan på nedlagda utgivare av musik är lång: De pingstägda etiketterna PRIM, Hemmets Härold och Förlaget Filadelfia. Signatur (Equmenia), Cantio (EFS), Cymbal (privat), Pilot (privat), Viva Music (Privat), Leon (privat), Stanley & Andrew (privat) osv. Historien visar att det inte går att förlita skapandet på fonder, samfundsmedel mm. Jag upplever också att det dels saknas en bärande vision för musikens värde i gudstjänstlivet och dels saknas både ekonomisk och strukturell uthållighet hos samfunden för att långsiktigt kvalitetssäkra skapande och utgivning.

Här kommer några citat ur Lindetorps artikel följt av mitt perspektiv:

“Jag menar att vi utan att blinka svalt en kapitalistisk modell för betalningen av musiken i våra kyrkor”.
Arbetaren är värd sin lön. En sanning som slås fast i både GT och NT. Lindetorp menar att tillkomsten av en ny sång är till största delen beroende av att låtskrivaren är “del av en lång tradition med otroligt många människor som utvecklat instrument, upptäckt skalor och skapat nya sånger.”. Att då hävda upphovsrätt, inklusive ekonomisk ersättning, till en nyskriven sång är förmätet.
De flesta musikälskare har nog lärt sig att igenkänna den personliga ton som låtskrivare, konstnärer, arkitekter, designers, författare uppvisar. Ja, det lånas friskt men vore det så enkelt skulle vi alla vara en Gessle, en Lina Sandell, en Ulf Lundell, en Laleh, en Ingemar Olsson eller Bengt Johansson. Skapande är en underbar mix av arv, miljö, utbildning, teknik och mångårigt förädlande av hantverket men den personliga touchen är så avgörande för resultatet. Varför älskar vi Chopin, Arvo Pärt, Björk, Povel Ramel, Andy Warhol, Picasso, van Gogh, Monet, Le Corbusier, Alvar Aalto, Ulrica Hydman Vallien, Strindberg, Hemingway, Magnus Malm? Därför att det personliga anslaget är så unikt – och så svårt att reproducera.

“Jag har kommit att fundera på vad pengar i allmänhet och upphovsrätten i synnerhet gör med musiken i våra församlingar”.
Lindetorp konstaterar att det lätt blir grumliga motiv och frestelser att använda musiken för egen vinning. Mitt svar är att fanns det mer pengar, och mer respekt för upphovsrätten, i våra församlingar så skulle det gynna både utbudet av sånger, mångfalden och kvalitén på sångerna. Om det är något som skapar frustration så är det just bristen på resurser. Här finns en gigantisk utmaning för “Kyrkan” att ta sig an.

“Ett problem är svårigheten att sprida en sång. Jesus ger oss uppdraget att sprida evangeliet, men när avgifter och förbud gör det svårt eller till och med omöjligt att använda, spela in och sprida en sång hindrar det evangeliet”.
Detta stämmer inte. Punkt. Upphovsrätten handlar inte om avgifter och förbud utan är ett regelverk för hur sånger får användas och spridas. Gudstjänsten är undantagen avgifter. Vi kan sjunga av hjärtans lust när vi möts för att fira gudstjänst. Vem som helst får sjunga en utgiven sång. Vem som helst får spela in en utgiven sång. Det kostar en liten slant att projicera skyddade texter men det är inget nytt. I priset för varenda inköpt psalmbok så ingår en avgift till rättighetsinnehavarna. Säg att psalmboken kostar 100 kr. Det ska täcka kostnaden för redaktörskap, notskrift, layout, tryck, distribution. Av denna hundralapp så får rättighetsinnehavarna dela på ca 15 kr. Säg att boken innehåller 100 skyddade sånger. Då blir förtjänsten per sång 0,15 kr per såld psalmbok. Spelas en skyddad sång in och ges ut på CD så utgår en avgift till upphovspersonerna men om nu artisten tjänar 100 kr på en såld skiva så är det knappast orimligt att låtskrivarna får dela på de ca 9 kr som den s.k mekaniska avgiften utgör. Ännu ett exempel: Cdn har 10 sånger. Blir alltså 0,90 kr per sång. Cdn säljer i 1000 ex = 900 kr i förtjänst för låtskrivaren.

Sen är det väl så att varken lagar, förbud, restriktioner, förföljelse etc hindrar evangeliets spridning. Historien visar att det snarare är tvärtom.

“Med upphovsrättsersättning som betalningsmodell lockas låtskrivare att skriva de sånger som människor vill höra och inte de som ligger på Guds hjärta”.
Under mina 37 år i den kristna musikens tjänst har jag aldrig mött någon som spelat, skapat, sjungit för pengarnas skull. Möjligen för att det i Sverige knappast finns en enda låtskrivare som kan leva på sin musik men mest för att skapandet flödar ur helt andra källor än Mammons. Angående eventuella ekonomiska motiv, läs gärna psalmboksexemplet i förra stycket. Den som vill leva på sin musik i dagens svenska kyrkolandskap får nog inrikta sig på en diet av havregrynsgröt snarare än oxfilé.

Jämförelsen mellan ersättning för skapande och fix av stopp i toaletten är knepig. 99,9 % av alla låtskrivare jag känner har ingen anställning och ingen garanti för att deras sång överhuvudtaget kommer att genera någon ersättning. Och har en församling en anställd musiker som skriver låtar på arbetstid så är det ju bara att starta ett förlag och dela eventuell ersättning mellan den anställde musikanten och församlingen. I det samfund jag tillhör, Vineyard, så har man alltid gjort denna uppdelning och intäkterna från omtyckta och spridda sånger som Dra mig nära dig, I din öppna famn och I ditt ansiktes ljus har finansierat många evangelisationssatsningar och församlingsplanteringar.

“Vi kan låta samfund och församlingar betala musiker för att skriva musik”.
Var ska dessa pengar komma ifrån? Gåvomedel? Vem/vilka ska administrera alla ansökningar? På vilka kriterier ska ersättning utgå? Skriven sång? Publicerad sång? Varför ska samfund överhuvud taget betala låtskrivare? Oavsett vad kyrkans låtskrivare tycker och tänker så fungerar verkligheten så att ersättning utgår för radiospelningar, Spotify, notförsäljning osv.
Vem/vilka ska få dessa intäkter? Om någon affärsbegåvad person gör ett projekt (CD, sångbok, digital release) med kristna sånger och gör sig en hacka, är det OK under förutsättning att låtskrivarna inte får betalt? Hur hanterar vi all utländsk musik?

Skulle den modell Lindetorp skissar på göra att Kyrkan skulle svämma över av ny musik?
Finns det låtskrivare som tänker att jag skulle gärna skriva en lovsång men tyvärr, jag kan inte på grund av upphovsrätten? Det är väl snarare så att nu behöver inte samfunden betala en krona för skapandet, bara för viss användning av ex noter eller texter. Sjungandet är ju fritt. Gudstjänsten är avgiftsbefriad.

Nej, Hans, avskaffandet av upphovsrätten är inte rätt väg för att, som du skriver, “skapa en kultur som inte är till för oss själva utan för att Gud ska få välsigna andra genom oss”. Du skriver: “Mitt hopp är att ny musik som ärar Gud ska skapas och flöda fritt”. Jag menar att det fungerar alldeles utmärkt redan idag. Vi översvämmas av ny musik. Det är lättare än någonsin att ta del av en ny sång. Låt oss istället fundera över hur vi kvalitetssäkrar skapandet. Hur vi skyddar den sångskatt som finns. Hur vi utbildar människor med gåvan att skriva ny musik. Hur vi ökar bredden och mångfalden och hur vi värnar teologin i det vi sjunger. Som teologen Gorden Fee säger:

”Visa mig en kyrkas sånger så kan jag ska visa dig deras teologi.”

Du har ett bra förslag när du skriver att “vi kan anordna skrivarläger där profeter, teologer, poeter och musiker lyssnar in Gud och skapar sånger tillsammans”. Låt oss fortsätta där – tillsammans be, fundera och spåna över kreativa idéer på hur vi lyssnar in vad som finns på Guds hjärta för vår tid, vårt sammanhang, vårt land och hittar vägar och kanaler att ännu mer sprida nya sånger med god teologi – till Guds ära och människors frälsning!

Lars Petersson
Förlagschef och grundare av David Media